Hos Mia i Spanien.

Jag kom precis hem från Spanien där jag har hälsat på Mia som var väldigt viktig för mig under min uppväxt och som bor där nu. När jag träffade Mia första gången hade jag precis fyllt 12 år och var på ett höstlovsridläger på hennes hästgård i Tierp. Jag trivdes så bra, kände mig så trygg och varm och tyckte så mycket om Mia och hennes sätt att jobba med hästarna. När lägret var slut var jag helt otröstligt ledsen och ville inte åka hem. Mia sa att jag fick komma tillbaka, att jag kunde hälsa på någon helg, men jag trodde henne inte: "Det säger du bara för att jag ska sluta gråta." Vi skojade om det många gånger åren som följde - även nu. 11 år senare står det väldigt klart att hon menade det.

För att göra en lång historia kort började jag åka dit på helger och lov, så ofta jag kunde. Red, hjälpte till med hästarna, i stallet och på gården, jobbade på ridläger. Jag älskade det. Utöver det roliga - och hårda - jobb en hästgård innebär så kommer också några av mina finaste uppväxtminnen därifrån. Vi pratade, spelade gitarr, lagade och åt mat tillsammans, drack varm choklad med vispgrädde ute på verandan när lägerbarnen hade somnat. Jag hade som ni vet en väldigt tuff uppväxt och Mia var jätteviktig för mig.

Till slut lyckades tyvärr min familj som skadade mig ta henne och det ifrån mig. Mia fanns kvar, hon har aldrig gått - men de nådde in så mycket i mig att jag inte vågade ha kontakt med henne längre. Sist vi sågs var sommaren när jag var 16, när jag snart skulle fylla 17. När jag som vuxen hade brutit mig fri och vågade skriva till henne igen hade hon flyttat till Spanien - och nu var jag alltså där och hälsade på.
Det har varit några helt underbara dagar. Vi har varit ute i stallet. Jobbat med hästarna. Ridit. Hennes ena dotter och två av barnbarnen var också där och hälsade på, så jag fick hjälpa ena lilla barnbarnet rida (gud vad jag har saknat kombinationen barn och hästar - bland det bästa som finns!). Vi har åkt på husbilsjakt i närliggande städer. Badat och myst på stranden. Ätit. Haft grillkväll. Spelat gitarr. Pratat. Som om de där 6 åren då vi inte setts aldrig funnits. Precis som förut, fast på lite varmare breddgrader och med skillnaden i att jag också är fri nu. Så otroligt fint. ♥

Varför berättar jag?

Jag skriver, pratar och är öppen om relativt mycket av det jag har gått igenom. Varför?

1. För att jag gång på gång får höra att det hjälper andra.
Att det minskar skuld och skam. Att det ger hopp om att det finns en framtid. Att det känns mindre ensamt. Att det gör det lättare för andra att berätta, söka hjälp och bryta sig fria. Att det öppnar ögon och skapar förståelse hos de som inte själva varit där.

2. För att tystnaden, som aldrig var självvald utan påtvingad av de som skadade, höll på att döda mig. För att jag vet att jag är långtifrån ensam om det. För att det varit så fruktansvärt svårt för mig att komma till läget där jag kan vara så öppen som jag nu ändå är, även om jag fortfarande har några steg kvar innan jag helt är där jag vill vara. Och för att jag tror att det för varje person som berättar, för varje tystnad som bryts, blir lite lite lättare för andra. För de som kommer efter oss.

3. För att jag vet hur hjälpt jag har blivit av de som berättat sina historier innan mig, samtidigt som jag ännu inte har hittat någon som pratar öppet om de delar jag upplevde som värst. När jag mådde dåligt var det en enorm ensamhet och hopplöshet. De jag kände som hade varit med om liknande mådde för det mesta ännu sämre än jag. Jag hade behövt någon som pratade om det, om det jag upplevde som svårast och inte såg någon väg ur. Någon som berättade att hen varit där och hade tagit sig ur det, som visade att det gick att må bra och att ta sig vidare ändå. Jag bestämde mig för att själv bli den personen.

4. Det är en del av mitt liv. När jag skriver och pratar om sånt som dyker upp får jag använda det till något meningsfullt, jag slipper tystnaden och det får finnas istället för att tryckas undan. Det får komma ut istället för att stängas in. Då kan jag när jag skrivit klart gå vidare, fokusera på annat, leva mitt fina liv i nuet, må bra och känna att HELA JAG får finnas. Att jag inte behöver trycka bort en del av mig själv. Stina Wollter (som jag följer på instagram och som är en fantastisk förebild på så många sätt - följ henne!) sa någon gång att hon på sitt konto har skapat det utrymme hon behöver. Lite så känner jag också.

Inlägget är från min instagram. Ni kan följa mig där också, @ddiana_g.

Lova att aldrig blunda.

Ikväll kom jag plötsligt att tänka på när vi någon gång under skoltiden satt i en liten grupp och pratade och vår lärare bad oss säga en låt som symboliserade vårt liv. Låten jag valde var Long way to happy av P!NK. Har ni hört den? Den handlar om övergrepp. Tydligt. HUR kan en lärare höra det, veta vad låten handlar om - och inte fråga? Jag tyckte om och litade på den läraren, annars hade jag inte valt den låten. Jag hade redan berättat delar om hur jag hade det och hur jag hade haft det ännu tidigare. Det hade varit så lätt för henne att i den situationen göra något. Att (efteråt förstås) fråga och sen typ ta mig i handen och göra en anmälan, trots att jag skulle varit livrädd.

Det hade jag behövt när jag var yngre. Att någon annan hade tagit beslutet om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Att någon hade hjälpt mig i det. Att någon hade talat om att jag hade rätt till hjälp, att jag inte behövde ha det som jag hade det, att det de gjorde mot mig inte var okej, att jag hade rätt att berätta, att jag hade rätt att göra det som var bäst för mig. För jag visste inte det. Även de år då jag visste att soc fanns, då jag googlade och önskade att jag själv skulle våga kontakta dem, så hade jag ingen aning om att jag faktiskt hade rätt att få hjälp. Att situationen inte var okej. Allt jag fick höra av de som skadade var ju motsatsen: att jag alltid hade haft det bra, att det bara var mig det var fel på, att jag inte hade rätt eller anledning att be om hjälp och att jag inte fick prata om hur det var. Lögner, lögner, lögner vet jag nu - men det visste jag inte då.

"Barn är inte ansvariga för sitt eget skydd, det är vuxnas ansvar att skydda ett utsatt barn" skriver BRIS på deras sida om hur en ska gå tillväga om en misstänker att ett barn far illa. Klicka här för att komma dit. Det är en jättebra sida, med jättebra information. Läs den - och lova att aldrig blunda, att aldrig låta osäkerhet eller att det är obekvämt hindra er från att agera. Tveka aldrig att fråga, att se, att lyssna och att göra en orosanmälan om du misstänker att ett barn far illa.