Vad jag önskar att ni förstod - om att bryta med familj.

Det finns en sak jag är trött på. Något jag länge funderat på om jag ska skriva om. Av rädsla och obefogad skuld har jag låtit bli. Men jag är trött på att vara tyst, när både jag själv mår bättre av att prata och när jag nästan varje gång får höra att det hjälper andra, att det betyder något för någon. Det är viktigare än rädslan. Vi har rätt att prata. Vi har rätt berätta. Vi behöver inte längre leva under deras regler, kvävas av deras tystnad. Vi har rätt till våra liv.


Jag har ingen familj. Jag har brutit och pausat kontakten med några familjemedlemmar/släktingar, då de gjort mig illa och fått mig att må dåligt. Andra tog avstånd från mig på grund av mina beslut, för att de ville vara lojala med dem som skadat. Det har jag skrivit förut. Det här inlägget handlar om vad jag önskar att ni, alla, skulle förstå innan ni pratade med mig eller med någon annan i liknande situation.

För det som gör mig trött är att behöva försvara beslutet. Inte till mina närmsta såklart, inte till de som vet och inte heller till de som har kunskap om svåra familjesituationer. Men till andra. De som inte vet. De som bara har hört en sida av historien - eller ingen alls, men som ändå har synpunkter. Och de som skadat såklart. Med jämna mellanrum kommer fortfarade brev från vissa släktingar om hur hård, kall och hjärtlös jag är för att jag tagit avstånd. Att det är farligt för hälsan att vara så olycklig som jag gjort dem. Att jag som ska bli socionom borde ha empati för olyckliga människor. Att ”stackars människor i Syrien” förlorar sina anhöriga, men jag bara ”kastar bort” min familj. De breven hamnar direkt i papperskorgen, där de hör hemma.

Jag valde att ta det slutliga steget att bryta. Jag valde inte situationerna som ledde fram till det. Jag valde inte att bli misshandlad eller utsatt för övergrepp. Jag valde inte att bli hotad, trackad, nedvärderad. Jag valde inte att bli bortvald för alkohol. Jag valde inte att bli skadad psykiskt, invaliderad, avvisad, hotad, kontrollerad, dömd, skuldbelagd, känslomässigt lämnad. Jag valde inte deras agerande när jag försökte rädda relationerna och få de att sluta skada, när jag sa ifrån, när jag försökte sätta gränser eller alla år då jag inte sa något, då jag svalde och slog knut på mig själv för att jag av rädsla, skuld och utifrån ett barns villkorslösa kärlek och lojalitet försökte bevara relationerna.

Skulle ni som har synpunkter också ha det om en kvinna som i flera år blivit misshandlad av sin man lämnade honom? Skulle ni säga att det är synd om mannen då, för att han förlorar henne? Att hon är hjärtlös som inte vill ha kontakt? Att det är hon som förstör deras relation och hon som skadar honom, för att hon vägrar låta honom misshandla henne? Att hon är empatilös om hon väljer att läka sig själv och sen ägna livet åt att hjälpa andra i samma situation, istället för att fortsätta försöka laga mannen som fortsätter misshandla och vägrar ta ansvar? Skulle ni välmenande påpeka att hon riskerar att bli ensam, för att hon lämnar en man som misshandlar henne?

Jag valde inte min uppväxt. Jag valde inte det jag blev utsatt för. Det är en sorg jag lever med varje dag. Jag valde att bryta mig fri. När jag äntligen blivit vuxen och hade makt att ta det beslutet valde jag att rädda mig själv. Då hade situationerna gått så långt och pågått så länge att det var det enda sättet för mig att orka fortsätta leva. Det beslutet är jag stolt över. Det kommer jag aldrig att ångra och det är inte heller det jag sörjer. Sorgen rör det som hände innan, allt det som aldrig hände, allt det som lett till att jag inte har någon familj. För det var inte mitt val. Det var deras. Bara deras.

Vi väljer hur vi hanterar situationen. Situationen har vi inte valt. Det önskar jag att ni visste. Och utgå inte ifrån att ni vet, när det i verkligheten finns så mycket ni inte har en aning om.

Bara andas, bara lev.

Tiden går så snabbt. Just nu önskar jag mest att den skulle stanna, för en del av framtiden som jag inte vill ha - en för mig väldigt svår förändring och stor förlust - närmar sig med stormsteg. Sorgen och rädslan ökar för varje sekund. Jag blundar och önskar att tiden skulle stanna, pausa, låta mig vila i det fina, varma och trygga bara en liten stund till. Låta mig hinna med, låta mig bli redo. Låta mig andas, bara lite till. Redo blir en nog aldrig, när det handlar om att förlora någon viktig. Och tiden fortsätter, i samma takt som alltid. Ibland är det en tröst. Att tiden alltid går, i samma takt, vad som än händer. Det är inte upp till mig att bestämma, inget jag kan kontrollera. Tiden kommer gå, även när förändringen och förlusten redan skett. Livet fortsätter, vad som än händer. Det är bara för oss att följa med.Nu blev det djupt, men det händer mycket roligt också. Till exempel har jag varit på möte på en av socialförvaltningens enheter i min kommun, för jag har nämligen fått en timanställning där nu i april! Wiie! Det känns jättebra och roligt. Ser fram emot det! Nästa steg i rekryteringsprocessen för sommarens drömjobb närmar sig också och det längtar jag väldigt mycket till. Jag vill och hoppas såklart jättemycket på att det ska gå vägen, men det kommer också bli en fin upplevelse oavsett. Försöker se det så och ha roligt i stunden - och det är jag ganska säker på att det kommer bli!

Och om bara några timmar är det dags för ännu en tenta! Psykologi. Vi har på förhand fått ett "case" som vi på tentan ska beskriva och förklara med hjälp av de psykologiska teorier och begrepp vi lärt oss. Rolig examination och jag tror att det kommer gå bra. Lite orolig att jag inte ska hinna få ner allt jag vill skriva på tre timmar bara, men det löser sig. Vi har verkligen lärt oss så himla mycket i den här kursen, på så kort tid. Jätteroligt. Nu ska jag köra lite sista minuten-plugg. Vi hörs!

Vi är värda att må bra.

Igår tog jag mig tid för en egen liten Diana-dag i stan. Promenerade runt. Tittade i affärer. Småshoppade lite. Åt lunch. Väl hemma lagade jag god lax med potatis, sparris och tomat- och chilisås till mig själv. Det är viktigt för mig att göra saker ensam, bara för min egen skull och utan att ens berätta för någon om mina planer i förväg. Att ha egentid hemma eller i mitt lilla bostadsområde har jag blivit rätt bra på, men att åka iväg och göra saker ensam räcker tiden sällan till för. Jag har ett litet projekt i att försöka få in det mer igen, för det är något som gör mig väldigt glad och får mig att må bra. Påminner mig om att jag är fri nu, vuxen och fri, och att mitt liv är mitt. Bästa känslan i världen.

En viktig del av att ta hand om sig själv tänker jag är att vi genom att göra det visar oss själva att vi är värdefulla. Att vi är värda att tas om hand och att må bra. Precis på samma sätt som att vi visar motsatsen när vi inte tar hand om oss, om vi t.ex. skadar oss. För vi är värda att må bra, att ta hand om oss själva, att ge oss egentid och det vi behöver. Vi är värda precis lika mycket som alla andra.Något jag fastnat för på selfcare-temat är ansiktsmasker. Jag tycker att det är så avslappnande. Likaså hörde jag för ett tag sen någon berätta att hennes sömnproblem minskat tack vare lavendeldroppar. Jag tänkte att det var värt ett försökt men istället för droppar hittade jag en lavendeldoftande massagekaka på Lush, som jag då unnade mig att köpa och totalt förälskade mig i. Igår köpte jag en till, för jag har verkligen saknat den sen den tog slut. Jag använder den inte som det är tänkt, men brukar varje kväll precis innan jag ska sova smörja in händerna, handlederna och bröstet med den. Den luktar så gott, jag blir så lugn och tillfreds - och känner mig värdefull, just för att jag ger mig själv den lilla stunden. Bara för min skull. Bara för att jag är värd det. Det är fint.