Livet tuffar på.

Jag är ganska trött på världen och skulle gärna packa ner mig själv i en flyttlåda typ för gott, men jag tänkte bara skriva att jag lever och kämpar på. Jag packar, rensar, skänker bort flera lådor med böcker, kläder och prylar och har idag hämtat alla ridgrejer som låg kvar i mammas källare. Igår var jag på bio och såg Insidan Ut med en vän som tycker lika mycket om barnfilm som jag. Den var underbar. Rekommenderar verkligen!

I veckan lämnar jag lägenheten, men jag blir kvar i Sverige till mitten av september istället. Jag behöver hinna stabilisera allt igen, få lite mer stöd och tid för att bearbeta det som hände - jag vill inte ha en till grej som jagar mig. Ett besök hos fin vän följt av en hotellvecka i Sverige är inte fel det heller och därefter blir det raka vägen till hästgården i Spanien. Det blir nog bra.
Annars har jag idag ännu en gång nynnat barnvisor och skuttat hopsasteg för att övertyga mig själv om att min skräckfilmsliknande vind inte alls är farlig. Det funkar sådär.
Och igår rensade jag garderoben, skänkte bort mer än hälften och hittade däremellan fynd jag glömt att jag hade. Den här klänningen tillexempel. Jag tror att jag ska börja våga ha klänning ibland nu när jag åker...

En liten uppdatering. Ta hand om er och vi hörs snart igen. <3 

Min sista arbetsdag.


Den 11 juni 2012 klev jag som då 17-årig sommarjobbare in på industriföretaget jag jobbat på sen dess. Aldrig anade jag att den månaden skulle bli till mer än tre år, med erbjudanden om att stanna kvar. Aldrig trodde jag att jag skulle lära mig så mycket, få så många möjligheter och växa så mycket. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att jag tre år senare skulle känna mig så hemma på jobbet och att kollegorna skulle ha blivit så viktiga att det skulle göra riktigt ont att säga hejdå. Idag jobbade jag min sista dag.

Jag blev firad med glass och jordgubbar, fint tal, mycket välbehövlig reshjälp som kollegorna samlat ihop, fint kort och många kramar. Jag höll ihop tills en nära kollega kramade mig hejdå, sa ord jag drömt om att få höra och aldrig kommer glömma. Då kom tårarna. Det var fint. Jag tycker om avsked som är frivilliga och inte för alltid, och så är det med det här. Det känns som att ha en liten (eller stor!) familj där. Jag har lovat att skriva och berätta hur allt går, de har lovat att uppdatera mig om det senaste skvallret och när jag är i Sverige ska jag dit och hälsa på. Det är en stor anledning till att jag vill komma hem emellanåt. De är viktiga för mig, jag kommer att sakna dem och är så tacksam för de här åren. <3

Jag drar mig tillbaka igen.

Jag saknade bloggen, er jag brukar kommunicera med genom den och att det är en av väldigt få kanaler där jag faktiskt kan och får uttrycka mig, så därför tänkte jag igår att jag skulle försöka komma igång igen. Jag tänkte att jag skulle kunna blogga om annat, utan att skriva om det som hänt, men jag kan inte. Det gör för ont.

Så jag blir borta ett tag till. På obestämd framtid. Tills jag vågar berätta eller tills allt blivit så bra att jag inte känner något behov av att berätta. Jag vet inte hur lång tid det tar.
Vi hörs när vi hörs. <3