Nu står jag på egna ben.

I fyra år har jag haft oavbruten kontakt med psykiatrin. Även om det det tog ett tag till innan jag fick hjälp, även om mottagningarna och enheterna bytts ut och även om människorna i fåtöljen mittemot har kommit och gått har det sen jag var 16 år hela tiden funnits en kontakt. Idag avslutade vi. Vi har en uppföljningstid om en månad, precis innan jag åker, och jag frågade om det gick att boka in en boost-tid den där veckan jag mellanlandar i Sverige efter mitt halvår i Asien innan jag beger mig ut i Europa. Det känns tryggt. Och lindrade separationsångesten en aning.

För att jag klarar mig tvivlar jag inte på. Visst har jag en del PTSD-symptom kvar och jag kommer att jobba vidare på egen hand, men jag är redo. Det är dags. Jag önskar mest att jag kunde få fortsätta gå dit en gång i veckan och prata om sånt som är trevligt istället. Eller att jag mött människorna jag kommit i kontakt med sen jag som rädd, vilsen och ensam 17-åring fick börja i DBT någon annanstans så att de kunde finnas kvar i mitt liv. Åtminstone litegrann. Ibland. Det är de tryggaste vuxna jag har träffat. Förebilder. När jag tänker på hur jag vill bli och vara tänker jag på dem. 

Så det känns sorgligt. Och märkligt. Och läskigt. Fast det känns bra också. Jag känner mig vuxen, stolt och stark. Fri. För stunder då jag inte känner mig lika vuxen och stark gjorde L en inspelning åt mig med jättefina varma ord och trygg röst. Jag hörde den inte förrän nu när jag kom hem och tårarna började rinna direkt. På ett bra sätt. Tänk att jag snart kommer sitta i Nepal och lyssna på den inspelningen. Tänk att jag klarade det. Tänk att jag står här nu, på egna ben, och känner mig redo för det. Livet är märkligt.

En dag på Kolmården.


Idag tog jag ledigt från jobbet och hakade på mamma och Lasse till Kolmården. Kolmården och Skånes Zoo är mina favoritdjurparker i Sverige. Furuvik tycker jag också om. Mamma, jag och min bonuspappa Benn var jämnt på olika djurparker när jag var liten. Och mamma skulle alltid klappa och mata allt som gick att klappa och mata och smyga in där besökare inte fick vara. Det är inte alla som har matat en stor björn med växt och klappat björnens trampdynor genom gallret. Eller en snöleopard. Eller lekt med en räv och blivit slickad av en giraff. Eller sett sin mamma hoppa in ett illerhägn, bli attackerad av illrar och rädda livet på två små påfågelungar. Våra djurparksupplevelser var nog annorlunda jämfört med de flesta andras. På ett bra sätt. Numera har jag blivit tråkig: "Mamma nej, ser du inte skylten? Inte klappa och mata!".

Har ni varit på Skansen kvällstid någon gång? När barnfamiljerna gått hem kommer de riktiga djurälskarna fram. Som liten döpte jag dem till Björndamen, Älgmannen och Fågelkvinnan. Björndamen fick björnarna att göra konster för äpplen. De kände igen hennes röst. Älgmannen var bästis med Skansens älgar och de kom fram till staketet och slickade honom i ansiktet när han kom. Fågelkvinnan hade med sig frön och nötter och så snart hon ropade kom fågelhägnets nötskrika flygande för att få mat. Det är många år sen nu. Jag undrar om de finns kvar och fortfarande går dit. Och vilka de egentligen är...
Delfinshow. Det var några år sen jag såg den sist och wow vad vacker den blivit! Tårögd och gåshud.
Dholaner i action...
...kulaner i action...
...och zebror i action!
Schimpanser. Ett besök hos Bamse såklart! (Jag tror att jag var ungefär tusen gånger mer entusiastisk än alla barn tillsammans...)
Linbana åkte vi också. Har jag nämnt att jag är höjdrädd? Det gjorde inte saken bättre att vi delade vagn med barn som om och om igen hela resan konstaterade: "Nu är vi JÄTTEHÖGT upp!", "Nu är vi ÄNNU HÖGRE upp!". Puh. Jag var helt yr och skakig efteråt. Men vi överlevde!

The sun will rise.

Med tanke på att jag gick från psykologen med mjölksyra och typ träningsvärk i hela kroppen, sprängande huvudvärk, rödgråtna ögon, extremt ont i mina nyss hårt hopbitna käkar och samtidigt lite lättare inombords, med ett lite mindre värkande hål i bröstet och med känslan av att det är lite lättare att andas var nog sista exponeringen välbehövlig. Och jobbig. Jag som fortfarande ser mig själv som någon som inte gråter grät från början till slut. 

För er som inte vet har jag (bl.a.) gått i en PTSD-behandling som dels går ut på att hos terapeuten blunda och återberätta ett minne i detalj om och om igen och efteråt prata om det, att spela in sessionen och lyssna på den inspelningen hemma och sk. in vivo-exponering - att stegvis gå emot undvikanden och utsätta sig för situationer som är säkra men väcker obehag då det påminner om traumat.

Jag och min f.d. psykolog bearbetade mobbningen och en annan situation med den metoden och det blev mycket bättre. Under våren har L och jag jobbat med ett av övergreppen på samma sätt och även det - inte bara det enstaka tillfället utan alla övergrepp och hela situationen - har blivit bättre, men två minnen som skiljer sig lite från de andra har inte hängt med. Jagar dagligen i flashbacks och mardrömmar. Väcker mycket skam och dömanden. Idag jobbade vi med ett av dem, trots att vi avslutar i slutet av veckan och därmed bara hann göra det en gång.

Det var jättetufft och jag är fortfarande skakig och gråtfärdig - men det känns lite lättare bara att ha fått säga det högt, fått gråta över det, fått berätta allt jag skäms för och liksom fått tillstånd att tänka på och prata om det en stund. Att inte behöva vara så ensam i det. Nu ska jag jobba vidare på egen hand, lyssna på inspelningen och försöka byta tankespår. Öva mig i att prata med mig själv som jag skulle prata med någon annan. Det blir kanske bra ändå. Även det här. Efter idag känner jag mig mer hoppfull.


Dagens låt. The sun will rise.