Så vem är jag?

Jag heter Diana Gimling, är 20 år, född och uppväxt i Stockholm och på väg mot New York där jag ska plugga skådespeleri på The New York Conservatory for Dramatic Arts. Jag har drömt om NYCDA sen jag var 13 år och när jag 2014 var i Los Angeles för att representera Sverige i skådespeleri i World Championship of Performing Arts hittade dem mig och gav mig stipendium.

Min blogg kommer att handla om det. Om skådespelardrömmar, om resor, om hur det är att flytta ensam till ett nytt land och om alla äventyr jag hoppas få uppleva. Min blogg kommer också att handla om psykisk ohälsa, om trauman, om psykiatrin, om självmord och om att stå ut när det är svårt. Jag vill att min blogg ska vara en motvikt till de ytliga skildringar av perfekta liv som ofta syns på sociala medier. Livet ser inte ut som på Facebook och det är okej. Det är okej att inte vara okej och det är okej prata om det.

Jag är en kreativ, målinriktad och envis tjej som tänker för mycket för mitt eget bästa. Djur, natur och hästar ger mig lugn. Jag jobbar som samordnare på ett industriföretag, är volontär i Friends och Suicide Zero, har vid flera tillfällen delat mina erfarenheter av mobbning och psykisk ohälsa i media och vill göra skillnad. Jag dansar tiodans, spelar gitarr, piano, skriver låtar och önskar att jag kunde sjunga. Vill skriva böcker. Älskar att resa och har de senaste åren hunnit med ett par skådespelarresor till USA, roadtrip längs USAs östkust, att fira 18-årsdagen i England och 19-årsdagen med auditions för 26 agenter i Los Angeles. När jag är klar med New York och världen vill jag flytta till Brighton. Det känns som hemma.

Min historia innefattar år av mobbning i skolan, fysiska och sexuella övergrepp av en vuxen jag borde ha kunnat lita på, andra svåra situationer och en åtta år lång kamp för att få hjälp. Från det att jag som 9-åring hade min första kontakt med BUP till dess att jag som 17-åring fick hjälp hann jag fastna i självskadebeteende och ätstörning, hoppa av gymnasiet, tillbringa månader inlagd på BUP och försöka ta mitt liv. Min räddning blev att börja i DBT och nu, tre år senare, är jag fri från ätstörning, självskadebeteende, vet att livet alltid är värt att leva och har bearbetat mycket av det jag varit med om. Jag har fortfarande PTSD och ibland är det jättetufft, men det får inte längre styra mitt liv. Därav bloggnamnet: nu är livet mitt.
Kommentera inlägget här: