Att hinna se hösten.


Visst är det en ovanligt vacker höst i år? Eller är det jag som inte har lagt märke till det tidigare? Jag känner mig just nu ofta inte alls närvarande, framförallt inte i min kropp och i mig själv - men samtidigt ser jag omvärlden på ett sätt jag inte gjort förut. Alla vackra höstfärger. De färggranna löven både på träden och marken. Solen som lyser så ljust, gör de röda löven ännu rödare och hela hösten ännu vackrare. Detaljer runt mig. Hur mörkret ser ut och känns på kvällarna. Mysig belysning och stämningen det skapar. Luften. Vinden. 

Kontrasten till förra hösten blir också tydlig. Då jobbade och pluggade jag 300%, gjorde väldigt mycket annat samtidigt och kämpade för att hantera flera jobbiga situationer. Det fanns definitivt varken tid eller energi att lägga märke till färggranna höstlöv eller vacker sol. Jag rusade på och försökte låta bli att känna efter, för om jag stannade upp skulle jag inte klara det - och om jag inte klarade det skulle jag inte komma till New York. Nu kom jag inte dit i alla fall. Livet är märkligt. 

Det uppskattar jag i alla fall med den här hösten, trots allt som är och varit; att kunna vara ute på långa promenader och hinna känna att hösten är här, hinna se hur vacker den är. Det gör mycket.
På dagens långpromenad roade jag mig med att leka bergsklättrare...

...och var ungefär såhär nöjd uppe på toppen. Sol! 

21.

Idag fyller jag 21. Jag har haft en jättefin kväll och blivit så firad och bortskämd av min fina vän Ida. Så trevligt, fint och mysigt. Och gott. Att vi skrattade tills vi fick ont i magen sammanfattar också kvällen (och nästan alla våra dagar) rätt väl. Åh. <3

Som jag skrivit tidigare är det egentligen varken själva födelsedagen eller firandet jag har något emot - bara alla bråk som brukar omge den. Att fylla år tycker jag om. Firande också, så länge jag får fira på mitt sätt och med de jag vill fira med. 21 är dessutom ett av mina lyckotal. Och i år slapp jag alla bråk. Det har med andra ord varit en bra födelsedag på många sätt!

Nu har jag inte tid att blogga mer, för nu ska jag gå och leka med min present! :p





Två år går så snabbt!

Facebook påminde mig om att det redan har gått två år sen min första resa till Los Angeles med HHHIC-programmet. Jag kan precis minnas känslan. Hur jag klev ur taxin och in på det superlyxiga hotellet, kände mig så vilsen, receptionisten sa att något var fel men att de skulle bjuda på en drink i baren så länge - och lilla 18-åriga jag smög mig fram till baren, satt ensam mitt bland alla glada högljudda hotellgäster, smuttade på min cola och undrade vad jag egentligen gett mig in i. 

Hur det dagen därpå var dags för fotografering hos Alan Weissman (som bland annat fotat Angelina Jolies headshots) och hur jag när vi körde igenom LA på väg dit fattade att jag faktiskt var där, att det hände på riktigt, och bara ville skrika av glädje. Fotograferingen. Hans underbara hundar som jag förälskade mig i. När vi blev upphämtade i limousin utanför hotellet, för att köras till Stella Adler Academy för en heldags lärorik masterclass. När vi på min 19-årsdag gjorde audition för 26 agenter och rollsättare och därefter klämde ihop oss alldeles för många i en för liten taxi och åkte in till Hollywood för att fira både våra auditions och min födelsedag.

Det är märkligt. Det var en helt galen vecka och ändå kändes det - efter den där första nervösa kvällen - så naturligt och självklart. Enkelt. Åh vad jag längtar tillbaka!