Mitt nya "hemma" för ett tag.

Det blir svårare och svårare att skriva ju längre tid som går. Vad ska jag säga? Hur mycket ska jag berätta? Och så den vanliga prestationsångesten på det. Det är tufft nu. Väldigt tufft. Jag kämpar. Får tack vare L och fina vänner på något sätt livet att gå ihop. Åtminstone ibland. Jag står i alla fall ut och tar hand om mig så gott det går. Ibland får det nog vara tillräckligt. Imorgon börjar vi med exponeringen på riktigt. Bearbeta det som hände. Jag är rädd. Och hoppfull. Det har hjälpt förut och det kommer hjälpa igen. Även med det här. Det blir nog bättre.

Idag har jag flyttat. Jag får hyra ett rum hos en väns mamma. För att vara ärlig var jag jätterädd. Ganska hysteriskt "Jag kommer dö"-rädd. En fin vän hjälpte mig bära och följde mig hit och nu känns det bättre. Hon jag hyr av är jättesnäll, har visat hur allt fungerar, berättat om fina promenadvägar i området, jag har fått en hylla i kylen och till och med ett eget badrumsskåp. Och nyckel så att jag kan låsa sovrumsdörren. Visst är rummet mysigt? Jag kan nog trivas där tiden det gäller. Att det är en helt ny del av stan känns också bra. Verkar vara ett jättefint område. Nära allt, men ändå så lugnt. Nära vatten. Natur. Tack vare kloka människor i mitt liv har jag kommit fram till att jag inte ska jobba eller så just nu - jag mår för dåligt efter det som hände - och jag ser mycket fram emot lugna stillsamma promenader nära vattnet, i ett område jag inte har några tidigare kopplingar till, inte riskerar möta någon jag är rädd för och där bara människor jag litar på vet att jag bor. Det känns tryggt.

Nu ska jag försöka sova. Helt slut och ska upp tidigt imorgon. 
Godnatt på er och vi hörs snart. <3

Stå upp för de tysta.


Jag såg den här videon på en annan blogg och måste dela. Jag har den senaste tiden gått runt som en avstängd zombie och undrat om det på riktigt har byggts en tjock mur runt mitt hjärta, för ingenting når in, ingenting berör, ingenting gör mig riktigt glad eller ledsen eller arg och alla tårar har tagit slut och sånt som borde göra mig upprörd händer och jag orkar inte bry mig, för ingenting känns - men efter att ha sett den här videon rinner tårarna, jag har gåshud på armarna och är så arg, så ledsen och på samma gång så fylld av hopp. 

Jag känner igen mig så mycket, plågsamt mycket, i delar av videon. Det gör ont att tänka på alla de som just nu går igenom samma sak. De barn som just den här kvällen ligger i sina sängar och inte vill somna för att de är så rädda för morgondagen, för att bara tanken på att behöva gå till skolan imorgon täpper till luftvägarna och får det att krypa av ångest i hela kroppen. Jag önskar att jag kunde åka till vartenda ett av de barnen, krama om dem, lova att det inte är deras fel, att det kommer att bli bättre, ta dem i handen och slåss och kämpa och inte vila en sekund förrän skolan agerat och det blivit bättre. Ingen ska behöva vara rädd i skolan.

Det som gör mig hoppfull är att jag inte är ensam om att tänka så. Att vi är så många som vill förändra, som inte tycker att det är okej, som vill stå upp för de tysta - och tillsammans är vi starka. <3
Kategori: Mobbning Taggar: Mobbning, Tillsammans mot mobbning;

Höstpromenad på Djurgården.

Idag har varit en fin dag. En av de bästa på länge. Efter några lugna soffliggardagar och en natt då jag sov som en stock i 14 timmar efter minimalt med sömn de senaste veckorna kändes allt imorse lite lättare. Hjärnan kunde tänka. Kroppen lydde. Insidan värkte inte lika mycket. Jag passade på att planera den kommande veckans aktiviteter och måltider. Få lite koll på allt igen. Jag som är van vid att köra på i bokstavligt talat 300%-igt tempo orkar för tillfället knappt sätta på kaffebryggaren, så allt får vara väldigt lugnt just nu. Snigeltempo. Med bra planering och fina människors stöd kan jag nog få alla måsten att gå ihop i alla fall, och det kommer ju att bli bättre igen. 

Men idag kändes det som sagt lite lättare, och ännu bättre blev det när jag träffade en fin vän för en höstpromenad på Djurgården. Hon är en vän som på kort tid kommit närmare än vad jag vanligtvis låter typ någon komma och jag är så glad att vi träffades. Utöver alla fina ljuspunkter, mysiga stunder, skratt och vår fullständigt urusla humor, så har hon även varit ett väldigt stort stöd de senaste veckorna. En av de första jag berättade för och en av få vänner jag faktiskt har orkat träffa och prata med. Det är fint. Jättefint. 

Idag promenerade vi och njöt av hösten. Hon överraskade mig med hembakad paj, så picknick blev det också. Det är lite vår grej. Vi har picknick jämnt. Och så gick vi och gick och gick, och tog en fika till när vi kommit tillbaka till stan. Mysigt på alla sätt och vis. Timmarna flög. Det gav så mycket energi. Nu har jag nyss kommit hem och är helt slut, men glad och varm inombords. En mycket fin dag helt enkelt.