De viktigaste stegen.

En gång var jag 19 år, hade kommit långt med mycket - och trodde fortfarande att "frisk" innebar att aldrig känna och aldrig bli påverkad av yttre omständigheter. Att aldrig bli ledsen om någon sårade, rädd om någon hotade, besviken om någon svek och aldrig tänka på det som varit svårt. Jag trodde att frisk innebar att aldrig sätta gränser och att till vilket pris som helst - utan att någonsin ifrågasätta, reagera eller bli påverkad - behålla en relation även om personen skadade, eftersom att jag fått lära mig att det var sjukt och fel att känna, säga ifrån och bryta relationer. Jag trodde att frisk innebar att alltid prestera på topp, kunna köra 300% jobb och skola, dansa, volontärjobba, hålla liv i relationer och aldrig bli trött eller sliten. Jag trodde att jag behövde klara av vad andra kallade omöjligt och omänskligt för att bevisa att jag var frisk. 

Två år har gått och jag har insett att det inte stämmer. Jag tycker inte om att dela in världen i friskt och sjukt, för jag tror att vi människor är så mycket mer komplexa och att en sådan tydlig gräns inte finns - men jag tror att det är betydligt sundare att känna känslor, reagera på och bli påverkad av sånt som händer, sätta gränser, avsluta destruktiva relationer, ta in och kunna sörja sånt som varit, bli sliten av för stor belastning och våga sänka kraven istället för att ihärdigt försöka bevisa att andras dömanden och stämplar inte stämmer.

Det var en drivkraft jag behövde då och som jag nu försöker släppa. Jag vill inte vara den robotliknande superhjälte jag strävade efter att bli - aldrig känna, aldrig sårbar, aldrig svag. De senaste åren har jag jobbat hårt för att få utrymme till och för att våga vara jag. För att våga känna. Ta avstånd från sådant som hindrat mig från det. Låta andra komma nära och se mig, se den jag är. Våga beröra och bli berörd. Våga vara sårbar. Sänka kraven. Ge mig själv tid att andas, tillåtelse att vara. Det jobbar jag fortfarande för och jag tror att jag precis har tagit ytterligare några steg i den riktningen. Steg mot att sluta kämpa så hårt och börja... Leva.

Life.

Nu är det ett tag sen jag skrev. Vad som hänt sen sist? Jag har för att vara ärlig haft några ganska tuffa veckor. Kort sagt är jag nog helt enkelt väldigt slut, vilket väl inte är så konstigt (återigen: 300% är INTE värt det, jag tror att till och med jag till slut har insett det) - men jag kämpar på, tar hand om mig, försöker få bort stress och få in sånt som gör mig glad och hoppas att det blir bättre snart.

En del fint har jag haft för mig ändå! Blivit bjuden på ruskigt god brunch på Långbro Värdshus för att fira Idas mamma. Kämpat på med kurdiskan. Ätit glass. Och igår var jag och Ida och tittade på Sonja Skibdahl - min grymma lagkamrat från World Championship Of Performing Arts 2014 - som var i Stockholm och spelade på en finsk afton på Finlandsinstitutet. Mysigt! 

Här kommer bildbomb:

Vår och kurdiska.

Igår var fina Ida här och hjälpte mig trycka in 100 nya kurdiska ord i huvudet. Galet nog sitter de hur bra som helst idag också, så om jag fortsätter öva kan jag det nog på riktigt sen. Jag har legat efter lite i kurdiskan - sådär så att det känts helt oöverkomligt och jag inte ens vetat var jag ska börja - men nu är jag snart i fas igen. Det är ett spännande språk. Ett svårt språk. Mitt uttal börjar åtminstone bli bättre jämfört med tidigare när min mun vägrade forma vissa ljud och nu när jag lärt mig hur alla bokstäver uttalas är stavningen väldigt logisk, så det är ett stort plus. Det svåraste är egentligen verbböjningarna då nästan alla verb är oregelbundna, men det är väl bara att traggla tills det sitter.

I övrigt har jag börjat sitta ute på verandan på kvällar och i pluggpauser. Bara andas. Jag och Ida har gjort en utflykt till Naturhistoriska (älskar!) och dessutom varit våriga och spelat basket på en skolgård här i närheten. Jag är rädd för hur fort tiden går och önskar att allt skulle stanna precis som det är just nu, men att våren är här njuter jag ändå av. Våren känns extra starkt här där jag bor, en bit utanför stan - så mycket vårblommor, sol som värmer, fåglar som kvittrar, en bäck som porlar, barn som leker och skrattar och fåglar som kommit tillbaka till sjön. Det är så vackert.