Allt kommer att bli bra.

Vi hittade en fin och sann skylt inne i stan i stan häromdagen. Allt kommer att bli bra. Den gjorde mig glad. Om jag fick bestämma skulle hela världen vara fylld av fina, varma och hoppfulla budskap. :)

Det fick mig att tänka på en av mina första kvällar på BUP, i vad som känns som ett helt annat liv trots att det bara gått några år. Jag var 17 år och satt i mitt rum med så mycket ångest, livet var i bitar, allt var kaos, jag var så ensam, så rädd och så trött - och så såg jag att någon på väggen strax nedanför sängen skrivit: "Allt blir bra till slut och är det inte bra är det inte slut än".

Jag har alltid känt mig lite tacksam till vem det än var som skrev de där orden, för trots att det självklart inte tog bort ångesten eller förändrade min situation minns jag att det kändes så tröstande. Så mycket mindre ensamt. Och det stämmer, det citatet: allt blir bra till slut, är det inte bra är det inte slut än.

Det blir alltid bättre igen. Alltid. <3 

Speak the truth even if your voice shakes.

Idag är jag stolt över mig själv. Igår vågade jag bryta ännu lite mer av tystnaden och kanske bryter jag den ytterligare genom att skriva det här, kanske kommer arga mejl snart att trilla in - jag vet inte, jag bryr mig inte och jag tänker inte svara. Igår bröt jag tystnad för någon annans skull och idag skriver jag för min. För att jag är och tänker vara stolt. För att jag så länge sett upp till de som vågar och igår var en av dem. För att jag önskar att fler skulle våga.

Jag insåg att det fortfarande finns barn i närheten av han som utsatte mig för övergrepp när jag var liten. Så, trots att jag fortfarande är så rädd och trots att jag fortfarande känner mig tvungen att skydda förövaren, skrev jag till barnens förälder och förklarade och uttryckte min oro. Att försöka förhindra att andra råkar ut för samma sak som jag är så mycket viktigare än min rädsla.

Svaret blev vad jag väntat mig, inte vad jag hoppats, men jag tänker att det kanske ändå satte igång någon tanke eller att de av andra skäl har rätt i att jag inte behöver oroa mig - och jag tänker vara stolt ändå. Jag vågade. Jag skrev. Jag försökte. Jag bröt ännu en liten del av tystnaden, precis som jag önskar att alla gjorde. Om vi alla slutade blunda och vägrade vara tysta skulle vi kunna förändra. Då skulle det som hände mig inte behöva hända. Igår tog jag ett litet steg och jag tänker aldrig sluta försöka.

New beginnings.


Ni får skratta åt mig nu, det är faktiskt lite roligt. Jag har i hela mitt liv älskat de allra tyngsta böckerna, den sorgligaste musiken och de mörkaste filmerna, mest för att det varit det enda jag kunnat relatera till. Men med start förra sommaren - även om det blev en ny svacka efter det som hände i augusti - har jag plötsligt börjat läsa glada böcker, föredra söta filmer framför hemska (de måste åtminstone sluta lyckligt!) och lyssna på glad musik. För att inte tala om alla positiva citat jag peppar mig själv med varje dag. Det gör mig glad. Det påminner mig om att jag är vuxen och fri nu och att mitt liv är mitt.

"No matter how it all began, it's not how it has to end
cause I believe in new beginnings, no matter what they say
yesterday is over, it's over
and though tomorrow can't be promised
today's a brand new day"

Jag vill också passa på att tipsa om ett väldigt viktigt inlägg om ensamhet vid psykisk ohälsa skrivet av Ann som i Annorlunda. Det är något jag vet att flera av er som läser min blogg tyvärr upplever och jag tycker att Ann hade flera kloka tankar och bra råd. Klicka här för att komma direkt till inlägget.