Att släppa taget om bergen.


"These mountains that you are carrying, you were only supposed to climb." Ni vet när det då och då i instagramflödet dyker upp citat som bara träffar så precis rätt? Det här var ett sånt citat för mig.

För mig betyder det att jag får släppa taget om allt det tunga, tunga jag burit med mig, det som gjort det svårt att leva mitt liv. Skulden, skammen, ansvaret som inte var mitt. Jag får släppa taget. Det var inte ens meningen att jag skulle bära med mig det från första början, det var inte meningen att jag alls skulle ta på mig det ansvaret. Det var hinder jag skulle ta mig igenom. Svårigheter jag behövde överleva. Berg jag skulle klättra över - för att sen, väl nere på andra sidan, fortsätta framåt. Gå vidare och lämna berget bakom mig, inte kämpa för att bära det med mig. 

Det träffade så rätt att jag var tvungen att dela med mig. Kanske träffar det rätt även i någon annan?

Mitt älskade hem.

Tänk att jag av alla människor skulle bli en sån som efter en helg borta kommer hem och på riktigt tänker: "Åh, borta bra men hemma bäst!". Jag som fram tills jag var 19 år inte ens trodde att jag hade förmågan att känna mig hemma annat än när jag var bortrest. Det hade jag. Jag kan fortfarande bli alldeles tårögd när jag promenerar hem från mataffären, låser upp ytterdörren eller tittar ut över lägenheten på morgonen för att jag är så tacksam för att jag får bo här. Mitt eget lilla hem.

Ikväll ska jag bara ta hand om mig och njuta av att vara hemma igen, för trots att jag haft en bra och jättemysig helg njuter jag verkligen. Gud vad jag älskar att bo här!

Att välja sitt liv.

De senaste åren har jag steg för steg blivit bättre på att fatta beslut för min egen skull. Beslut som är rätt för mig, inte för andra. Som inte är för att leva upp till andras förväntningar eller krav. I vissa delar av livet har jag alltid gått min egen väg, men i andra väldigt viktiga avseenden har det ofta varit skuld och rädsla som styrt - som i att alltid finnas för vissa människor trots att det gått ut extremt mycket över mig, mitt liv och mina andra relationer, som i att ge och ge och ge till människor som bara tar och tar, som i att inte säga ifrån när någon gör illa, som i att vara tyst för att skydda människor som skadat och som i att slå knut på mig själv för att försöka behålla relationer som bara drar ner. 

Jag är färdig med det. Jag är värd lika mycket som alla andra och jag är värd att må bra. Så svårt och så enkelt är det. "Will I regret doing or not doing this on my death bed?", en fråga jag idag läste i ett inspirerande nyhetsbrev och som slog bort de självdömanden som ibland får mig att tvivla. För nej, jag kommer inte ångra att jag valde... mig själv. Att jag valde att göra mitt liv till mitt. Att jag valde att bli fri.

Jag vill leva och må bra. Jag vill göra skillnad och hjälpa andra, framförallt utsatta barn. Jag har så många idéer om hur och på vilket sätt och jag längtar så mycket. Jag vill föreläsa. Skriva. Dansa, rida, spela teater och musik. Jag vill resa. Jag vill dela så många fler mysiga, roliga, sorgliga, vackra, glada, vanliga stunder tillsammans med mina fina vänner. Möta och lära känna fler fina människor runtom i världen. Skaffa hund. Någon dag kanske jag till och med vill ha en egen familj.

Jag vet inte hur framtiden ser ut, vad som väntar eller hur de beslut jag tagit kommer att förändras och utvecklas - men jag tänker alltid vara stolt för att jag valde, och varje dag fortsätter att välja, mitt liv.
För att jag valde att bli fri.