Where words fail, music speaks.

Torka tårar på din kind
låt de inte komma in
fortsätt le och fortsätt gå
du kommer aldrig att förstå

Natten äter allt som var
lämnar bara skalet kvar
Torka tårar, det är kallt
och mörkret bor här överallt

För när såren de gör ont i mig, när minnena tar mig till dig
när stormar viner, när regnet faller, när natten blåser kallt
när solen skiner, när himlen skrattar, när ljuset är överallt
då saknar jag, då saknar jag dig så
Dagarna då jag inte är riktigt okej, när saknaden värker i mig som den gör mig ibland, är mitt favoritsätt för att hantera känslorna att sätta mig vid pianot eller med gitarren och skriva. Ibland blir det en låt. Ibland bara sjunger och spelar jag precis det som känns, utan att bry mig om hur det låter eller vad det blir - bara får ur mig det. Ofta är det som att orden bara kommer. Jag tänker inte. Funderar inte på vad jag egentligen menar, vad jag känner, hur det låter eller vad det betyder. Det bara är.

Efteråt skaver det mindre i bröstet, antingen för att jag fått ur mig det jag behövde säga eller för att jag kan låta känslorna finnas istället för att trycka undan. Det är nästan det viktigaste för mig, för att hantera jobbiga känslor och även för att fortsätta må bra när jag mår bra. Att få ut det. Att inte stänga in.
Håll ditt hjärta, håll det hårt
glöm allt det som varit vårt
bygg höga murar, höga skal
låt inget vara kvar

Håll huvudet högt och fortsätt gå
de kommer aldrig att förstå
sår som skär och tomma hål
men det blir aldrig mer som då

Advent, vardag och livet.

Jag har varit lite trött och sliten ett tag så fokus har legat på att klara det viktigaste, dvs. skola och jobb. Det är en svår balans tycker jag, att göra mindre för att spara energi och att samtidigt göra sånt jag tycker om och som ökar positiva känslor. Tur att skolan och mitt extrajobb är så roligt, ger energi och får mig att må bra, då behövs inte så mycket runt omkring för att ändå trivas med livet. Lite annat har i alla fall hunnits med. Ett spontant födelsedagsfirande bestående av våfflor, hundcafé och valpmys för en nära vän. After studies i skolan (som lite ordvitsigt kallas "Social after Work", alltså en blandning av Social Work och After Work, vilket jag som eventuellt har världens sämsta humor tycker är jätteroligt). Och så gick vi i klassen ut en sväng i fredags också, vilket var jättemysigt.

Nästa vecka är också mer hektisk än vad jag behöver just nu och jag kommer få ett besked jag väntat på och oroat mig för länge (ni får gärna hålla tummarna, det gäller något som känns livsavgörande viktigt för mig). Så med tanke på det behövdes en rejält osocial hemma-helg! Sådana är så mysiga. Första advent är det också. Julen är inte min favorittid, men jag har bytt min blommiga sommarduk mot vinterduken med snögubbar och satt upp min adventsljustake. Det är rätt fint trots allt.

En till fantastisk människa.


På vår After Studies idag föreläste psykiatrisjuksköterskan Catherine Bedford som är med i videoklippet ovan (triggervarning på klippet, handlar om våld mot kvinnor och en kvinna delar sin historia). Hon volontärarbetar för att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn i Papua New Guinea, där det i vissa regioner är så många som 97% av alla kvinnor som utsätts. Det var en tung men väldigt intressant föreläsning. Fruktansvärt det som händer och obehagliga bilder, men vilken fantastisk människa och vilket otroligt arbete de gör!

Hon berättade att hon på grund av säkerhetsrisken inte kan gå ut, är där som volontär, inte har köpt nya kläder på 3-4 år och den här föreläsningen höll hon på sin semester för att hon brinner så mycket för det - ändå rekommenderade hon oss alla att göra samma sak om vi har chansen. En sann hjälte skulle jag vilja säga, men själv tyckte hon att det är allas ansvar att försöka göra världen lite bättre oavsett om det är i ens eget närområde eller på andra sidan jorden. Det gör det ännu finare.

Jag är fortfarande lite tagen. Har fått ännu en människa att se upp till. Jag önskar att alla visste att sådana människor finns. Det finns mycket hemskt i världen men det finns också så många som kämpar för att förändra och som steg för steg faktiskt lyckas. Det gör mig, som jag sagt förut, så hoppfull.