Vissa dagar är svårare än andra.

Farsdag är svår. Morsdag också. Födelsedagar. Jul. Alla högtider. Jag skriver sällan om sorgen det innebär att inte kunna ha kontakt med min familj. Inte heller om anledningarna till det. Det är svårt att prata om, inte för min del utan för att det inte går att berätta min historia utan att också berätta om andra människor. Men idag är det farsdag, jag vet att flera av er som läser är i liknande situationer och jag vet hur hjälpt jag blir när andra pratar om det - även om det bara är genom att säga att det är svårt och visa att det är fler än jag som går igenom det. Att kanske kunna göra samma sak för någon annan är viktigare än rädslan. Att kunna göra det för mig själv är också viktigare.

Facebook, Instagram och bloggar fylls av farsdagsinlägg och till och med i mejlen kommer reklam som utgår ifrån att alla har en familj. Jag är så glad för er som har det. Jag blir alldeles varm och rörd när jag läser texter, ser bilder eller i verkligheten ser fina familjer. Det är på riktigt det finaste jag vet. Samtidigt som bröstet går i bitar av sorg som inte får finnas, inte får synas, inte får pratas om. Jag önskar att den fick finnas, sorgen. Jag önskar att vi i min situation fick berätta, precis som vänner vars anhöriga gått bort får prata, minnas och skriva t.ex. på årsdagar. Det skulle göra det så mycket lättare att bära.

För mig är det en dag av sorg, ilska och minnen jag inte vill minnas. Och en del minnen som jag vill minnas, som är fina, och som just därför gör ännu ondare att komma ihåg. Större delen av dagen har jag visserligen inte känt någonting alls. Storstädat varenda millimeter av lägenheten. Tvättat. Städat garderoben. Bakat chokladbollar. Hållit igång, hållit igång, hållit igång. Inte förrän kroppen började skaka och jag inte fick luft längre när jag var på väg hem efter att ha ätit middag med en fin väns familj reflekterade jag över att jag kanske undvikit en aning, att jag kanske inte alls var riktigt okej. Hur skulle jag kunna vara det? Det är farsdag. Jag kan inte ha någon kontakt med min familj, sorgen fanns långt innan kontakten bröts, jag sörjer så mycket mer än bara dem, sörjer det jag önskar mest av allt men aldrig kan få och trots att jag kommit långt med mycket är den här sorgen något jag precis håller på att lära mig leva med. Som jag precis börjar våga låta mig känna.

Det är svårt. Det får vara svårt. Någon klokare eller mer hoppfull slutsats än så tänker jag inte komma fram till idag. Det hjälper att skriva. Förhoppningsvis kan det också få någon annan att känna sig mindre ensam.
Amanda CL:

kramar <3

TicTacToe:

Det var inte förrän jag började studera till socionom som jag märkte att man kan leva så olika liv och ha så olika familjebakgrunder. Min uppväxt är inte någon norm. Det är få förunnat att ha en uppväxt som jag har fått och det har gjort att mina ögon vidgats. Det skär i mitt hjärta när jag hör om personer som haft svåra uppväxter eller inte kan ha en välfungerande relation med sina föräldrar. Jag vill så gärna att alla ska få uppleva det jag fått uppleva.

Det jag beundrar hos de som haft det tufft och som du har fått fatta ett av de svåraste beslut man kan fatta - att bryta kontakten med sin familj. Det kräver så enormt mycket styrka och mod. Det är att sätta sitt eget mående i centrum, ta hand om sig själv och skapa bättre förutsättningar för sig själv. Om du skulle vilja skaffa egen familj så hoppas jag att du i din nya familj kan skapa det du har saknat. Dessutom kan vänner vara bättre familjmaterial än de biologiska. Det finns andra sätt att skapa nära band. Jag kanske uttrycker mig helt fel. Jag vill inte göra övertramp för detta är ett område jag inte har personlig erfarenhet av men vill bara få fram att jag tycler du är så inspirerande och modig <3 kram

Svar: Oj, det var längesen du skrev den här kommentaren men jag har visst glömt att svara. Du gjorde verkligen inte ett övertramp utan sa tvärtom precis det jag ofta önskar att folk skulle säga - så tack!
Diana

MATILDA:

Så fint citat på bilden!

Kommentera inlägget här: