Tough Viking.


Idag har jag varit och hejat på min vän Tobias som sprungit Tough Viking. "Skandinaviens tuffaste obstacle race". 15 kilometer fyllt av olika hinder bestående av eld, isbad, elstötar, boxande rugbylag, lera, monkey bars, klättergrejer och jag vet inte allt. Och han klarade det! Han fick till och med de där monsterhindren att se lätta ut. Häftigt. Så häftigt. Jag är väldigt imponerad!

Ett bevis på att beslutsamhet och hårt arbete verkligen lönar sig. Jag blev riktigt inspirerad. Grymt bra gjort!

En förebild - innan leran, haha. 

Att ge, att få, att räcka till.

Att få ge. Värme, trygghet, tid, stöd, sällskap, råd. I volontäruppdrag, extrajobb, privat. Att verkligen kunna göra det. På ett bra, konstruktivt, hjälpsamt sätt. Det är så underbart. Jag har alltid, i hela mitt liv, försökt finnas för andra. Funnits för andra. Fått höra att jag hjälpt, att jag gjort det bra. Men när jag var yngre, som anhörig till människor som inte mådde bra, var det på ett sätt som gick ut över mig själv. Det kändes som att jag gav och gav, fast jag egentligen inte hade någonting kvar att ge. Fast jag själv liksom var slut. För att jag levde i en helt ohållbar situation och själv hade behövt den värme, hjälp och det stöd jag försökte ge till alla andra. Det fanns ingenting kvar att ta av, men jag var tvungen att fortsätta ändå. Utan pauser. Utan tid att vila. Utan möjlighet att fylla på. Utan någon att dela ansvaret med. "Om jag inte gör det gör ingen annan det heller. Om jag inte orkar finns ingen som orkar åt mig. Om jag faller, så faller också alla de jag håller uppe." tänkte jag så många gånger under min uppväxt. Det var tungt. Det skulle vara tungt för en vuxen - och det är omänskligt för ett barn.

Skillnaden nu är otrolig. Att ge för att jag vill ge, för att jag kan ge, för att jag har någonting att ge av. Att känna att jag räcker till. Att jag faktiskt kan hjälpa. Att ända inifrån känna mig hel, trygg, varm och att kunna dela med mig av det, på ett sätt som hjälper andra och som inte sliter på mig. Som tvärtom gör att det känns ännu varmare och lenare i bröstet.

Att själv kunna ta hand om mig, för att fylla på och bevara den där hela, trygga, varma känslan. Att i mina nära relationer ha en fin balans, att både ge och få, att finnas för och ta hand om varandra och oss själva. Ömsesidigt. Och att veta att det när jag behöver - som vi alla gör ibland - finns stöd, hjälp och värme även för mig att få. Att jag inte står ensam.

Jag är så tacksam för det. För att jag kan ge, finnas, hjälpa - och för att själv kunna få hjälp av varma fina människor i min omgivning när jag behöver. Det är verkligen guld.🌟

Lötsjön och Råstajön.