Ge aldrig upp.

Jag hälsade på min vän idag. Min vän som inte finns mer. Jag hälsade på vid graven.

Idag var första gången jag vågade mig dit. Något har dragit mig dit men det har känts som att jag inte haft rätt till det, eftersom att det var flera år sen vi var nära. Jag vill inte ta utrymme som inte är mitt, som tillhör någon annan. Men, tänkte jag sen, det gör jag ju inte. Det är en märklig tanke egentligen, även om jag förstår varifrån den kommer. Som att det bara skulle finnas utrymme för ett visst mått sorg. Som att min sorg, bara genom att finnas till, skulle göra anspråk på någon annans.

Om en vecka har det gått fem månader och idag gick jag dit. Det är fortfarande så ofattbart. Jag har ofta svårt att släppa fram gråt, men tårarna började forsa så snart jag kom dit. Jag kan inte förstå det.

Jag minns när vi båda var i mörkret. Vi pratade om resor, drömmar, framtid. Om vad vi skulle göra, vilka vi skulle vara, hur allt skulle bli. Sen. Sen, när vi var vuxna och hade kommit ut på andra sidan. 

Jag är där nu. Varje dag lever jag i den framtiden. Min vän fick aldrig komma dit.
Det är det värsta. Det är det som gör så ont. Det är så fruktansvärt orättvist.
Det hade kunnat bli bättre. Det skulle ha blivit bättre. 


För dig som behöver stöd: Mind Självmordslinjen - chatt, telefon och mejl öppet dygnet runt.
Det kan alltid bli bättre.
yogapassion.blogg.se:

😔💕

Kommentera inlägget här: