Lova att aldrig blunda.

Ikväll kom jag plötsligt att tänka på när vi någon gång under skoltiden satt i en liten grupp och pratade och vår lärare bad oss säga en låt som symboliserade vårt liv. Låten jag valde var Long way to happy av P!NK. Har ni hört den? Den handlar om övergrepp. Tydligt. HUR kan en lärare höra det, veta vad låten handlar om - och inte fråga? Jag tyckte om och litade på den läraren, annars hade jag inte valt den låten. Jag hade redan berättat delar om hur jag hade det och hur jag hade haft det ännu tidigare. Det hade varit så lätt för henne att i den situationen göra något. Att (efteråt förstås) fråga och sen typ ta mig i handen och göra en anmälan, trots att jag skulle varit livrädd.

Det hade jag behövt när jag var yngre. Att någon annan hade tagit beslutet om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Att någon hade hjälpt mig i det. Att någon hade talat om att jag hade rätt till hjälp, att jag inte behövde ha det som jag hade det, att det de gjorde mot mig inte var okej, att jag hade rätt att berätta, att jag hade rätt att göra det som var bäst för mig. För jag visste inte det. Även de år då jag visste att soc fanns, då jag googlade och önskade att jag själv skulle våga kontakta dem, så hade jag ingen aning om att jag faktiskt hade rätt att få hjälp. Att situationen inte var okej. Allt jag fick höra av de som skadade var ju motsatsen: att jag alltid hade haft det bra, att det bara var mig det var fel på, att jag inte hade rätt eller anledning att be om hjälp och att jag inte fick prata om hur det var. Lögner, lögner, lögner vet jag nu - men det visste jag inte då.

"Barn är inte ansvariga för sitt eget skydd, det är vuxnas ansvar att skydda ett utsatt barn" skriver BRIS på deras sida om hur en ska gå tillväga om en misstänker att ett barn far illa. Klicka här för att komma dit. Det är en jättebra sida, med jättebra information. Läs den - och lova att aldrig blunda, att aldrig låta osäkerhet eller att det är obekvämt hindra er från att agera. Tveka aldrig att fråga, att se, att lyssna och att göra en orosanmälan om du misstänker att ett barn far illa.
Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Man får aldrig blunda för såna här saker

yogapassion.blogg.se:

Så otroligt viktigt, jag håller med dig till 100%! Jag har jobbat på en statlig myndighet och såg alltid till att det blev en orosanmälan om jag bara fick en liten magkänsla om att något inte stod rätt till. Alltid bättre att ta det säkra framför det osäkra! :)

A:

Vet du att läraren verkligen visste vad låten handlade om? Tänker bara på mig själv och vet att jag har precis noll koll på låtar och artister som mina elever lyssnar på. I och för sig så säger ju titeln en del och bara det gör ju att man skulle vilja fråga barnet vad låten handlar om och varför den symboliserar elevens liv. Visste läraren så är det verkligen HEMSKT!!! Hur kan man ignorera bara?! Och vet man inte ska man fråga!! Blir så ledsen för din skull att ingen gav dig den hjälp du både hade rätt till och behövde! Stor varm kram!

Svar: Ja, i det här fallet vet jag att läraren verkligen visste vad låten handlade om. Men förstår din tanke och fundering, så hade det ju kunnat vara (även om som du säger även titeln borde väcka lite funderingar). Men jo, hon visste.

Tack för dina fina ord. De värmer mycket som alltid. Varm kram! ❤
ddianasliv.blogg.se

Kommentera inlägget här: