Gemenskapen av delade erfarenheter.

🎶 Det finns inget jag kunde gjort. Inget, inget, inget. Det var bortom min lilla hand. Ett barnahjärta är allt för stort, rymmer för tunga minnen. De åren gör fortfarande ont ibland. 🎶
- Jessica Andersson, Min lilla hand

Idag var jag på ett första infomöte hos en förening för vuxna överlevare av övergrepp i barndomen. För hur långt jag än kommit och kommer, så är det jag blev utsatt för under min uppväxt något jag lever med varje dag och som jag kommer leva med i resten av mitt liv. 

Förstå mig rätt: det går att leva ett bra liv ändå. Idag trivs jag med livet jag lever, mår för det mesta bra och jag vägrar låta det som varit förstöra mig eller mitt liv. Men det kommer alltid att finnas. Det kommer alltid att ha hänt. Och som med det mesta annat blir det så mycket lättare att hantera och förhålla sig till i gemenskap med andra. Därför är det verkligen fantastiskt att sånt här finns. 💕

Tack kropp för att du orkar!

Idag slog det mig, som det med jämna mellanrum gör, hur otroligt tacksam jag är för min kropp. Ja, faktiskt. Samma kropp som jag ägnade så många år av mitt liv åt att hata. Varenda del av den har jag dömt, pekat ut, avskytt. Den har varit utsatt för så mycket, av både andra och mig själv. Blivit slagen, sparkad, fasthållen, utsatt för övergrepp och så mycket vidrigheter mot sin vilja. Jag själv har också plågat den på alla tänkbara sätt. Hatat den. Skadat den. Vägrat ta hand om den. Och ändå finns den där, ändå fungerar den, ändå orkar den faktiskt allt jag vill göra.

Visst. Den är forfarande yr, stel, svimmar och i 4,5 år har jag levt med daglig värk - men den fungerar alltid när det behövs och när jag verkligen vill. Det hindrar mig aldrig mig från något jag vill göra. Med tanke på allt min kropp blivit utsatt för är det egentligen rätt fantastiskt. Den gör allt jag vill göra, orkar allt jag vill orka. Den kan dansa, rida, simma, bära, hoppa, cykla, promenera. Idag åkte jag längdskidor för första gången i mitt liv. 5 kilometer, vilket kanske inte är mycket för någon annan men jag som aldrig åkt förut och dessutom varit rätt stillasittande ett tag trodde att jag skulle bli helt slut - men upptäckte att jag nog hade kunnat fortsätta lika länge till. Det var lätt. Jag bara njöt. Det var så fantastiskt.

Det är jag så tacksam för. Att jag kan göra sånt. Att min kropp fungerar trots allt. Att den är stark och orkar, att den gör allt jag vill göra, att den inte hindrar mig från något. Jag minns förut, när jag var fast i ätstörningen. När jag trodde att jag var i bra form, trots att jag i verkligheten tog sönder mig själv och allt därmed också kändes så tungt, så svårt, var så krävande. Jag visste inget annat. Jag hade inget att jämföra med. Det är otroligt hur mycket lättare allt är idag. Psykiskt såklart, men också fysiskt. Det går inte ens att jämföra. (Längdskidor är förresten verkligen min nya vintergrej! Guuud vad underbart det var! Naturen, lugnet, tystnaden, de nästan meditativa rörelserna... Magiskt!)

På vinteräventyr i Säfsen.

Jag är i Säfsen tillsammans med fina Ida och hennes familj. Så mysigt. Det är min första skidresa och det är precis som jag har föreställt mig!

Igår myste vi framför brasan i vår lilla stuga. Åt god pastamiddag à la Idas mamma. Pratade och umgicks.

Idag blev det skidor, för andra gången i mitt liv. Lagom livrädd var jag - men det gick bra och var till och med riktigt roligt! Att bara sitta i solen och njuta var ju verkligen inte fel det heller... ☀️
Nu har ännu ett par av Idas fina familjemedlemmar kommit, jag har vilat en stund och snart blir det restaurangmiddag. Känns väldigt mysigt det också (dessutom är jag helt galet hungrig efter utedag). Som sagt: hittills är skidresor precis lika mysigt som jag förställt mig. 💗