Drömbesök av en älskad vän.


Jag drömde om min älskade Twille igen häromnatten. Jag gör det ganska ofta och det gör mig alltid lite skör, lite sorgsen, för jag kommer nog aldrig sluta sakna honom - men mest av allt gör det mig varm, uppfylld av kärlek och samma fina känslor som då. För trots att det har gått 6 år kan jag fortfarande känna precis hur det kändes. Hans päls mot min hand. Lukterna. Hur allt såg ut. Hur vinden kändes. Känslan av att sitta på hans rygg, hans rörelser. Jag kommer på min kropp med att automatiskt reagera, t.ex. spänna vissa muskler eller lägga om vikten, som jag gjorde då. Är det inte fantastiskt att det går att minnas så? Och jag som när han åkte var så rädd att jag skulle glömma.
Den här gången drömde jag att jag blev jagad av de som skadade mig under min uppväxt - men sen var jag plötsligt hos Twille, hoppade upp på hans rygg och vi flög iväg. Bokstavligt talat flög - ut i rymden, till en annan planet. Svävade bland stjärnor och vackra färger. Räddade med oss andra skrämda och ensamma barn på vägen. Njöt av friheten, av känslan och visste att ingen kunde komma åt oss.

Det var väl det han betydde för mig under alla år jag red honom. Det är väl därför jag saknar honom så mycket. Att förlora honom gjorde, hur konstigt det än kan låta för någon annan, ondare än allting annat. Ondare än allt jag blivit utsatt för. Ondare än att behöva bryta med min familj. Idag är jag trygg och fri ändå, i mig själv. Allt blev bra. Men då var han verkligen mitt allt. Tryggheten, friheten.
Jag vet var han finns, jag vet att han har det bra och jag drömmer fortfarande om att han en dag ska bli min på riktigt. Han var ung när jag red honom. Min dröm är att kunna köpa honom när han är gammal och pensionerad. Kunna ge honom världens finaste sista år. Älska honom mer än vad som borde vara möjligt. Kanske blir drömmen sann, kanske inte - jag tänker inte sluta drömma än. Men huvudsaken är att han har det bra. Och i mig kommer han alltid finnas, oavsett vad som händer. Jag kommer aldrig glömma och alltid, alltid vara tacksam för åren vi fick. <3
Ellen - tävlingsryttare:

Så härliga bilder!

Emma Broberg:

Vilket himla fint inlägg. Kram! <3

Nathalie:

Så himla fint skrivet!! Hoppas din dröm blir sann! <3

Elin:

Man blir så betagen av det här inlägget. Hur du beskriver och förtrollar med ditt språk här. Du har skrivit massor av fint under åren jag läst din blogg, men det här går nog upp i topp som mest känslosamt. Kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Nu har jag inte drabbats av att mitt älskade djur försvunnit på det sättet, men när min hund löper åker hon hem till mamma och pappa. De tre veckorna var hemska. Jag låg formad på nätterna precis som om hon skulle ligga där (vi har en lite udda position när vi sover). Kunde känna lukten av hennes päls. Hur gammal är hästen nu?

Ja inte kul alls. Och så svårt, att inte luras av att jag SER dom, för dom finns ju INTE. Så fått höjt Haldol..
kramar

Anonym:

Det här var faktist det finaste jag läst. På riktigt, ingen överdrift. Är själv gammal hästtjej (fast har inte ridit/hållit på med hästar på många år nu) , men det var inte bara det som berörde mig, att det råkade vara en häst som du varit och är så fäst vid. Utan allt, vartenda ord. Det är ovanligt att läsa någon som så genomgående både skriver upplyftande och med stor tacksamhet för allt-inlägg på sin egen blogg och som dessutom alltid har snälla och insiktsfulla saker att skriva till andra. Du ska veta att det märks och gör ett avtryck, att det du skriver betyder något för andra, inte bara för de som får kommentarerna men också för att de lyser upp kommentarsfälten även för oss andra som läser. Du kommer säkert bli en alldeles fantastisk socionom. Med lite extra kurser skulle du passa som familjeterapeut också tror jag, en sådan som verkligen skulle se och uppfatta saker och ting både på och under ytan. Ibland är livet orättvist och svårt och jävligt. Men kan man göra som du nu gör, använda sina erfarenheter till att på ett positivt sätt försöka hjälpa andra till att orka och vilja ta hand om sig själva och om sin omgivning, jag då har du iallafall gjort allt du kan för att kämpa emot både det som gjort dig själv ont och det som är fel i världen. Lite som en krigare för det goda. Så ser jag dig.

Svar: Oj. Tack snälla snälla fina du för din fantastiska kommentar! Jag har inte ens ord för att beskriva hur glad och rörd jag blev. Herregud. TACK! Verkligen. <3
Diana

TicTacToe:

Liksom de andra som kommenterat så blev jag väldigt berörd av detta inlägg. Tårögd. Både för att du ger oss en bild av hur mycket han betydde för dig och så otroligt tufft det varit för dig att behöva skiljas från honom, men också för att jag känner igen mig i de känslor man utvecklar till djur. Blev påmind om de gånger jag skiljts från djur.

Att en hunds bortgång kan kännas lika jobbigt som ens farfars. Deras hund var tvungen att avlivas efter att min farfar dog eftersom hon inte mådde bra när han var borta. Ingen berättade det för mig förrän vi skulle hem till min farmor och jag sa glatt att det skulle bli kul att träffa hunden och mina föräldrar sa obrydda att hunden var avlivad. Jag tror inte de förstod hur mycket det hunden betydde för mig och det var så hemskt att man bara sa det i förbifarten till mig. Djur kan betyda lika mycket som människor och i ditt fall betyder Twille mer. Håll fast vid din dröm att han kommer bli din och tills dess låt honom symbolisera tryggheten och räddningen för dig. Det kan ingen någonsin skilja dig ifrån <3 stor kram

PS. Uppskattar alla dina kommentarer, är bara dålig på att svara och läsa andras bloggar men vill at du ska veta att de hjälper mig :)

Amanda CL:

jag måste bara säga att du är otroligt stark och jag inspireras av dig!
kram

Kommentera inlägget här: