"Vad skulle han vinna på det då?"

BUP 2012. Alla Hjärtans Dag. 17 år. Jag får ett kort från den nära anhörig som utsatte mig för övergrepp som barn, som gjorde mig psykiskt illa ännu längre och som jag vid den här tidpunkten hade pausat kontakten med. Ett alla hjärtans dag-kort, med trisslotter och några rader jag inte minns. Han har själv varit där och lämnat kortet. "Men titta vad gulligt!" säger BUP-personalen, som inte vet.

Jag visade sällan känslor utåt, men minns att jag grät, skakade, rev sönder kortet i småbitar, knappt kunde andas och var så arg, så ledsen, så rädd. Han hade varit där, på området, ungefär samtidigt som jag varit ute. Vi hade kunnat mötas. Han hade varit där! Han hade träffat och pratat med människor där. Lämnat ett kort till mig. Med några jävla trisslotter. Han som gjort mig så illa. Jag hade levt med det i 17 år, jag visste precis varför han gjorde så och jag var så trött, så triggad, så arg. Kände mig så maktlös.

BUP-personalen förstod ingenting av min reaktion. Tyckte att jag överreagerade. Att han gjort något fint och att min reaktion berodde på att jag var instabil. "Vad skulle han vinna på det här då?" sa dem. "Precis det." skrev jag i min dagbok. "Ingen kommer någonsin tro mig. Jag kommer aldrig att bli fri."
Anonym:

Hej!
Den sista meningen tog andan ur mig.....Jag känner tyvärr igen mig allt för väl. Hoppas du känner dig fri i dag! Kram

Svar: Tack fina du. Ledsen att du känner igen dig. <3 Ja, jag blev fri till sist. Hoppas att du också känner dig fri idag. Kram!
Diana

Amanda CL:

åh fy vad hemskt att läsa <3
att andra inte kan förstå <3

Polly Svensson:

BUP vet sällan hur dom ska handskas med saker. Och usch för en sådan kommentar. Ja det kan man ju undra, manipulativ kanske. Väldigt bra och starkt inlägg. Kram

A:

Så hemskt att känna sig så missförstådd och misstrodd!! Ser man en sådan reaktion som man tycker verkar helt obegriplig, så ska man ju fråga varför!! Särskilt om man är professionell vårdpersonal och vet att ens patienter mår väldigt dåligt. Om någon hade frågat kanske du orkat berätta? Eller åtminstone fått känna att någon faktiskt undrar och bryr sig!
Skickar en stor varm kram!

Kommentera inlägget här: