Lördagskväll.

Det behövs inga ord. 🙏❤

I hope you find your peace.

Ibland blir kontrasten mellan då och nu extra tydlig. Som igår, när den trasiga dåtiden gjorde sig påmind i form av ett meddelande från en gemensam vän till familj som skadat och som jag brutit med. Jag fick bland annat veta att familj än en gång har ljugit om mig.

Inläggets fokus och kontrasten jag pratar om ligger dock inte där, utan efteråt: Meddelandet kommer. Jag känner det meddelandet får mig att känna. Väljer att prata om det. Hanterar det på det sätt som känns rätt. Och går vidare. Fortsätter leva mitt liv. Fortsätter med min vardag. Fortsätter med det jag mår bra av. Fortsätter med mitt.

När jag vaknade imorse, i min egen trygga lägenhet, var det med lugn i bröstet. Nuets lugn. Det blir så tydligt, hur dåtiden inte hör ihop med nutiden. Som att få en tillbakablick i kaoset som var. Deras kaos, som jag gång på gång blev indragen i. 

Nu är jag vuxen. Jag behöver inte gå in i eller ta del av kaoset längre. Alls. Vi har alla ett val. Jag väljer lugn, värme, trygghet, frihet. Jag väljer att må bra. Jag väljer att leva mitt liv som jag vill leva och att låta de leva sitt. Jag hoppas att de också hittar lugn. Och jag är så oändligt tacksam för mitt. 🙏
 
 


PS. Med tanke på rubriken - jag älskar Keshas nya låt Praying. Har ni hört den?

Bara vildvittrorna håller sej borta.

Det var för min del en vår med rätt mycket stress och jag kände att jag därför behövde en lugn sommar, så jag valde att i år läsa två sommarkurser på distans. Om jag hade haft råd skulle jag ha behövt lite riktig ledighet, men distanskurser är ju det närmsta det går att komma semester som student och det är helt okej det också. Jag läser Musikteori och Astrid Lindgrens Författarskap. Två rätt roliga kurser ändå, även om jag får erkänna att min motivation just nu är rätt obefintlig. Jag har det senaste året blivit bortskämd med att få ägna varje dag åt att läsa sånt jag verkligen brinner för, att varje dag få jobba mot min dröm. Men jag försöker kämpa mig igenom det sista av sommarkurserna nu, så att jag kan vara helt ledig åtminstone ett tag innan min vanliga utbildning börjar och jag får följa mitt hjärta på riktigt igen.

Just nu håller jag på att skriva om min barndomsfavorit Ronja Rövardotter. Vuxenfavorit också, för den delen. Jag älskar Ronja som för mig står för mod, styrka, självständighet. Att gå sin egen väg. Att bryta sig fri. Jag älskar Astrid Lindgren också. Som berättar så vackert och enkelt, även om svåra saker.

"Nu var det natt, och månen stod högt på himlen. Ronja stannade vid tjärnen för att vila, satt på en sten och kände hur alldeles stilla det var i hennes skog. Hon lyssnade men hörde inget annat tystnad. Skogen i vårnatten kändes full av hemligheter, full av trolldom och annat underligt och uråldrigt. Också det som var farligt fanns där nog, men Ronja var inte rädd. 

Bara vildvittrorna håller sej borta, så är jag lika trygg som i Mattisborgen, tänkte hon. Skogen är mitt hem som den alltid har varit, och ännu mer nu, när jag inget annat hem har. 

Tjärnen låg där så svart, men tväröver det mörka vattnet rann en smal månstrimma. Det var vackert, och Ronja gladdes när hon såg det, ja, nog var det underligt att man kunde vara glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen var hon för Mattis skull och för Lovis men lycklig över allt det trolska, sköna, tysta i vårnatten omkring henne. Och här i skogen skulle hon hädanefter leva."
- Astrid Lindgren.