Att ge sig själv chansen.

Himlen bjöd på magi min sista kväll i Kroatien. Otrolig solnedgång, blixtar och regnbåge på samma gång. Nu är jag i Sverige igen. Det känns lite vemodigt att resan är slut, men det finns en del fina personer jag verkligen saknat och längtar väldigt mycket efter att få krama. Och min sjö, förstås. Jag tänkte på den när jag promenerade runt bland de magiska sjöarna och vattenfallen i Plitvice Lakes. Ingen sjö är lika älskad som min. ♥

Det kommer nog att fortsätta komma inlägg från resan ett tag. Jag har minst sagt gjort och sett mycket under de här veckorna. Idag vill jag dela det instagram-inlägg jag skrev den där allra första kvällen på den första nattbussen. Det känns som en evighet sen, trots att det bara gått 16 dagar.
"Folk frågar ibland om jag inte är rädd för att resa ensam. När jag var yngre var jag inte det, men efter det där sista övergreppet för två år sen blev jag rädd. Jätterädd. För mycket. Inte minst för resor. Orkar inte förklara varför nu, ni som fattar ni fattar. Det är två år sen. Nu sitter jag här, på en nattbuss, på väg mot en typ av ensamresa jag alltid drömt om. En del av mig vill mest skrika åt busschauffören att stanna, att jag måste av, att jag inte klarar det här. Men jag vill. Jag vill så himla mycket. Hjärtat vill, brinner, längtar. Det känns i hela mig. 'Vem vill jag vara?' påminner jag mig själv, gång på gång. Och jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag är. En som vågar. En som följer drömmar. En som inte låter rädslan, eller de som skadat, vinna. Så jag kör. Rädslan får säga vad den vill. Djupa andetag och ett steg i taget. Nu åker jag nattbuss. Nu ska jag försöka sova. Imorgon är en ny dag. Imorgon tar jag hand om då."
-18 juni 2017.

Rädslan släppte sitt grepp under resans gång. Helt. För några dagar sen, när ett gäng franska studenter som jag lärde känna i Bosnien frågade om det inte var läskigt att resa ensam, om jag inte var rädd att något skulle hända, svarade jag utan att ens tänka efter: "Nej". Så självklart hann det bli, på bara 15 dagar. Det är fantastiskt. Jag är så, så tacksam att jag vågade. Jag är så, så tacksam att jag gav och fortsätter ge mig själv chansen att vara den jag är, den jag vill vara. Jag har aldrig känt mig så fri. ♥
Väldigt varm - och så glad, så stolt, så fri. Så, så jag. I Vintgar Gorge i Slovenien.
Amanda CL:

Vad jag har sett på insta och FB verkar din resa ha varit underbar!

Jag tror att det jag skulle tycka vara jobbigast förutom att vara själv ute på kvällarna är nog att det skulle bli tråkigt :P

kramar

A:

Det har verkligen varit helt underbart att få följa din resa! Så otroligt mycket fint du har sett och det under bara två veckors tid! Och jag antar att du har sett ännu mer fint, som du inte lagt upp här. Vår värld är verkligen vacker!! Sen så gäller det ju att också kunna SE det, det är nog inte alla som tar in världen med de ögonen som du har gjort nu. Världen är så full av underverk och det är viktigt att vi upptäcker dem och kan glädjas åt dem!
Massa kramar!!

yogapassion.blogg.se:

Du är en riktig förebild! Det är inte lätt att gå emot rädslan och bara följa sitt hjärta. Tack för inspirationen :)

Amanda Jona [FOTOGRAF]:

HEJA DIG! <3

Kommentera inlägget här: