5 saker jag påminns om när jag reser.

(Kommentarer och kommentarsvar kommer när jag är hemma igen). 
5 saker jag påminns om när jag reser:

Världen är snäll. Åtminstone större delen av världen. Majoriteten av människorna i den. Det är inte farligt att resa, inte ens som ensam tjej (beroende på var en reser såklart, men med tanke på vissas reaktioner när en berättar om resor låter det ju som att jag som ensam tjej knappt borde gå utanför dörren). Folk är överlag hjälpsamma, trevliga, öppna, vänliga, omhändertagande. Självklart gäller vanligt sunt förnuft och jag är alltid rätt försiktig av mig, på resor likväl som hemma, men ju mer jag reser desto mindre rädd blir jag. Desto mer upptäcker jag hur mycket fina vänliga människor det finns. En gång på den här resan har jag känt mig lite hotad av en arg full man. Det var på en nattbuss i Tyskland. Även då fanns andra där, och en annan man gick emellan innan jag själv ens hann börja fundera på hur jag skulle hantera situationen. Hur många gånger har inte precis samma sak, eller ännu värre, hänt på pendeltåget i Stockholm? (Där har jag för övrigt aldrig varit med om att någon gått emellan...). Hur som helst: världen är inte så stor, inte så annorlunda, inte så skrämmande. Vi är ju alla människor och de flesta av oss är faktiskt rätt fina, varma och vill varandra väl.

Att ta ett steg i taget. Jag som är en människa som brukar vilja ha exakt stenhård kontroll på allt, varje liten detalj, har under den här resan börjat bli en sån som knappt vet var jag ska gå av innan jag kliver på bussen. Eller hur jag ska gå när jag har klivit av. Ett steg i taget - nästa steg tar jag sen.

Allt ordnar sig. Jag har åkt fel med Zagrebs spårvagn sjuhundraelva gånger, gått vilse, irrat runt, inte vetat hur saker kommer bli, oroat mig för hotell och bankomat och mat och varit typ mitt ute i ingenstans på landsbygden, upptäckt att (båda) mina vattenflaskor tagit slut och att det är 32 grader varmt och många kilometer hem. Men allt löser sig faktiskt. Varje gång. Ett steg i taget bara.

Vi klarar mer än vi tror. Den hänger väl lite ihop med den förra, men är värd en egen punkt ändå. Utöver att klara av själva resan, vilket av olika skäl var läskigt den här gången, klarar jag gång på gång under resans gång av sådant jag inte trodde att jag skulle klara. Oavsett om det är att orka gå långt, ta mig upp på ett högt berg, hitta rätt, efter sjuhundraelva misstag lyckas lära mig Zagrebs spårvagnssystem, ta lokalbuss till en annan stad, med väskan som huvudkudde krypa ihop på sätena på en nattbuss och somna eller att fråga om hjälp vilket är det jag personligen tycker är läskigast. Gång på gång har jag tänkt: "Jag tror inte att jag klarar det här" - och sen klarat det ändå, utan problem. Vi klarar mer än vi tror.

Vi behöver inte så mycket saker. Den här resan har jag all min packning i en vanlig ryggsäck. Jag har inte ens med mig en hårborste, för den fick inte plats. Hittills saknar jag ingenting. (Eller jo, jag saknar att ha kaffe på rummet - men det hade jag ju inte direkt kunnat packa ner ändå. 😉)

Om en timme är jag framme på nästa magiska plats. Vi hörs!

Amanda CL:

Åh vad spännande din resa verkar :D
Kram

yogapassion.blogg.se:

Låter som en underbar resa! Jag vill också resa själv någon gång, det är modigt och säkert väldigt lärorikt! 😍😃

Kommentera inlägget här: