Ärr och ett annorlunda möte.

När jag var i Zagreb tidigare i veckan frågade en kvinna på spårvagnen på mycket dålig engelska om mina ärr. Hon undrade om någon hade gjort mig illa. "Father or boy?" frågade hon.

Jag orkade inte dra hela min livshistoria eller börja undervisa en främmande kvinna som knappt förstod engelska om självskadebeteende så jag sa ja, att någon hade gjort mig illa men att allt var bra och att jag var okej nu.

Nej, precis de ärren var det ingen annan fysiskt som orsakade. Det gjorde jag själv som tonåring, i det självskadebeteende jag sedan flera år är fri ifrån. Men om det inte hade varit för all misshandel, övergrepp, allt psykiskt, fysiskt och sexuellt våld jag blev utsatt för under min uppväxt så hade inte heller de ärren funnits. 
Hon tackade Jesus för att jag var okej nu. Själv vet jag inte exakt vad jag tror på, men vad eller vem det än är som hjälpte mig överleva tackar jag också varje dag. Och ärren skäms jag inte för längre. Jag överlevde. Så många gånger kunde, kanske till och med borde, jag ha dött - men jag överlevde. Jag lever. Det kommer jag alltid att vara stolt över.
A:

Blev faktiskt lite varm om hjärtat av det du skriver om den här kvinnan! Tänker att hon visade omtanke på något sätt, inte bara stod och stirrade utan tog kontakt för att visa medkänsla (för det känns inte som att det bara var nyfikenhet av det du skriver). Och egentligen så kan man ju faktiskt säga att det är andra som har tillfogat dig skadorna och inte du själv, eftersom det är andra som har drivit dig till att må så dåligt!! Det är de som har skurit sår i ditt hjärta, som nu istället syns på dina armar! Stor varm och kärleksfull kram!

Kommentera inlägget här: