Att leva vidare efter trauma.

Jag tänker. För snart två år sen blev jag, som ni som läst min blogg ett tag redan vet, utsatt för ett nytt övergrepp. Det sista jag var med om. Det var så fruktansvärt vidrigt att jag trots traumaterapi och bearbetning inte har ord för det. Jag var fast hos förövaren i flera timmar och var helt säker på att jag skulle dö den kvällen. Eller tvingas vara kvar, aldrig komma därifrån. Ibland läser jag i tidningen om andra som varit med om liknande, och ibland undrar jag för mig själv hur det går att fortsätta efter något sånt. Tills jag kommer på att jag själv ju också har gjort det. Överlevt. Fortsatt.

Under övergreppet handlade allt om att överleva. Då fanns inget annat. Det är egentligen fantastiskt hur våra kroppar och hjärnor fungerar. Vad vi kan klara av. Men efteråt... Efteråt förstod jag inte hur jag skulle kunna. Jag grät hos min terapeut och hos en annan terapeut jag fick krisstöd av och hemma i min egen soffa. Grät för att jag inte orkade mer, men var tvungen att fortsätta ändå. Nätterna bestod av mardrömmar, dagarna av flashbacks & rädsla. Utmattning. Trots det fortsatte jag, för vad ska vi göra?

Det bara sker. Vi fortsätter ändå. Lever vidare trots det inträffade. Och sakta, sakta minskar betydelsen av det, minskar händelsens påverkan på våra liv. Sakta, sakta minskar trasigheten, ångestattackerna, flashbacksen, skakningarna, rädslan. Sakta, sakta blir livet normalt igen. Plötsligt, så kändes det åtminstone i mitt fall, inser vi att vi lever igen. Lever på riktigt. Ett liv som inte styrs av det som inträffat. Kanske blir vi aldrig desamma, kanske blir det aldrig sig riktigt likt igen och jag har svårt för när folk, oftast de som inte själva varit där, säger att det gör oss bättre eller starkare - men vi lever. Det är stort nog. Vi lever. Vi lever. Vi lever.
yogapassion.blogg.se:

Bra skrivet! Det är samma med uttrycket "tiden läker alla sår." Jag vet inte om tiden läker alla sår... Men det blir iaf sakta lite bättre och lite bättre. Och vi lever - som du skriver :)

Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Det är så starkt och bra att du pratar om detta! Det är fruktansvärt att ta sig igenom sådana här saker, vet det av egen erfarenhet. Men det går. Tack för att du delar med dig <3

Kommentera inlägget här: