När någon inte finns längre.

Ett stort stort tack för alla fina kommentarer och all respons på mitt förra inlägg. Det värmer mer än ni anar och jag kommer att svara. Idag har jag något annat att skriva om.
För några dagar sen promenerade jag här. Vid en vacker sjö, i solen. Jag kände vinden mot ansiktet, i håret. Kände doften som jag inte kan beskriva i ord. Andades. Njöt. Kände mig tacksam, lugn och fri. När jag kom hem la jag ut de här bilderna på sociala medier med texten: "Livet. ".

Sekunder senare fick jag veta att någon jag delade en väldigt svår tid med inte finns längre. Någon som gav mig så mycket ljus, skratt, lek, spex och meningsfulla samtal i en av de mörkaste och ensammaste perioderna av mitt liv. Någon som fick mig att le. Någon som fick mig att glömma. Gav distans till det svåra. Någon som i en svår tid gjorde det så mycket lättare för mig att orka orkade inte mer.

Det var längesen vi sågs nu. De senaste åren har vi bara följt varandra på nätet. Men tårarna rinner. Det är så overkligt. Så ofattbart. Jag väntar på att någon ska dyka upp och säga att det bara var ett hemskt vidrigt skämt, att det inte är sant, att det inte är på riktigt. Jag kan inte ens föreställa mig hur d
et är för de som stod närmast. Mina tankar går till dem. Jag har fortfarande inte ord. Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.

Jag önskar att du hade fått den hjälp du behövde.
Jag önskar att de som stod dig nära hade fått ha dig kvar.
Jag önskar att du också hade fått se livet vända, fått uppleva allt det vackra, allt som finns att leva för.
Jag önskar att du hade vetat hur mycket mer du var värd.
Jag önskar att det inte var försent.

Vad jag önskar att ni förstod - om att bryta med familj.

Det finns en sak jag är trött på. Något jag länge funderat på om jag ska skriva om. Av rädsla och obefogad skuld har jag låtit bli. Men jag är trött på att vara tyst, när både jag själv mår bättre av att prata och när jag nästan varje gång får höra att det hjälper andra, att det betyder något för någon. Det är viktigare än rädslan. Vi har rätt att prata. Vi har rätt berätta. Vi behöver inte längre leva under deras regler, kvävas av deras tystnad. Vi har rätt till våra liv.


Jag har ingen familj. Jag har brutit och pausat kontakten med några familjemedlemmar/släktingar, då de gjort mig illa och fått mig att må dåligt. Andra tog avstånd från mig på grund av mina beslut, för att de ville vara lojala med dem som skadat. Det har jag skrivit förut. Det här inlägget handlar om vad jag önskar att ni, alla, skulle förstå innan ni pratade med mig eller med någon annan i liknande situation.

För det som gör mig trött är att behöva försvara beslutet. Inte till mina närmsta såklart, inte till de som vet och inte heller till de som har kunskap om svåra familjesituationer. Men till andra. De som inte vet. De som bara har hört en sida av historien - eller ingen alls, men som ändå har synpunkter. Och de som skadat såklart. Med jämna mellanrum kommer fortfarade brev från vissa släktingar om hur hård, kall och hjärtlös jag är för att jag tagit avstånd. Att det är farligt för hälsan att vara så olycklig som jag gjort dem. Att jag som ska bli socionom borde ha empati för olyckliga människor. Att ”stackars människor i Syrien” förlorar sina anhöriga, men jag bara ”kastar bort” min familj. De breven hamnar direkt i papperskorgen, där de hör hemma.

Jag valde att ta det slutliga steget att bryta. Jag valde inte situationerna som ledde fram till det. Jag valde inte att bli misshandlad eller utsatt för övergrepp. Jag valde inte att bli hotad, trackad, nedvärderad. Jag valde inte att bli bortvald för alkohol. Jag valde inte att bli skadad psykiskt, invaliderad, avvisad, hotad, kontrollerad, dömd, skuldbelagd, känslomässigt lämnad. Jag valde inte deras agerande när jag försökte rädda relationerna och få de att sluta skada, när jag sa ifrån, när jag försökte sätta gränser eller alla år då jag inte sa något, då jag svalde och slog knut på mig själv för att jag av rädsla, skuld och utifrån ett barns villkorslösa kärlek och lojalitet försökte bevara relationerna.

Skulle ni som har synpunkter också ha det om en kvinna som i flera år blivit misshandlad av sin man lämnade honom? Skulle ni säga att det är synd om mannen då, för att han förlorar henne? Att hon är hjärtlös som inte vill ha kontakt? Att det är hon som förstör deras relation och hon som skadar honom, för att hon vägrar låta honom misshandla henne? Att hon är empatilös om hon väljer att läka sig själv och sen ägna livet åt att hjälpa andra i samma situation, istället för att fortsätta försöka laga mannen som fortsätter misshandla och vägrar ta ansvar? Skulle ni välmenande påpeka att hon riskerar att bli ensam, för att hon lämnar en man som misshandlar henne?

Jag valde inte min uppväxt. Jag valde inte det jag blev utsatt för. Det är en sorg jag lever med varje dag. Jag valde att bryta mig fri. När jag äntligen blivit vuxen och hade makt att ta det beslutet valde jag att rädda mig själv. Då hade situationerna gått så långt och pågått så länge att det var det enda sättet för mig att orka fortsätta leva. Det beslutet är jag stolt över. Det kommer jag aldrig att ångra och det är inte heller det jag sörjer. Sorgen rör det som hände innan, allt det som aldrig hände, allt det som lett till att jag inte har någon familj. För det var inte mitt val. Det var deras. Bara deras.

Vi väljer hur vi hanterar situationen. Situationen har vi inte valt. Det önskar jag att ni visste. Och utgå inte ifrån att ni vet, när det i verkligheten finns så mycket ni inte har en aning om.

Bara andas, bara lev.

Tiden går så snabbt. Just nu önskar jag mest att den skulle stanna, för en del av framtiden som jag inte vill ha - en för mig väldigt svår förändring och stor förlust - närmar sig med stormsteg. Sorgen och rädslan ökar för varje sekund. Jag blundar och önskar att tiden skulle stanna, pausa, låta mig vila i det fina, varma och trygga bara en liten stund till. Låta mig hinna med, låta mig bli redo. Låta mig andas, bara lite till. Redo blir en nog aldrig, när det handlar om att förlora någon viktig. Och tiden fortsätter, i samma takt som alltid. Ibland är det en tröst. Att tiden alltid går, i samma takt, vad som än händer. Det är inte upp till mig att bestämma, inget jag kan kontrollera. Tiden kommer gå, även när förändringen och förlusten redan skett. Livet fortsätter, vad som än händer. Det är bara för oss att följa med.Nu blev det djupt, men det händer mycket roligt också. Till exempel har jag varit på möte på en av socialförvaltningens enheter i min kommun, för jag har nämligen fått en timanställning där nu i april! Wiie! Det känns jättebra och roligt. Ser fram emot det! Nästa steg i rekryteringsprocessen för sommarens drömjobb närmar sig också och det längtar jag väldigt mycket till. Jag vill och hoppas såklart jättemycket på att det ska gå vägen, men det kommer också bli en fin upplevelse oavsett. Försöker se det så och ha roligt i stunden - och det är jag ganska säker på att det kommer bli!

Och om bara några timmar är det dags för ännu en tenta! Psykologi. Vi har på förhand fått ett "case" som vi på tentan ska beskriva och förklara med hjälp av de psykologiska teorier och begrepp vi lärt oss. Rolig examination och jag tror att det kommer gå bra. Lite orolig att jag inte ska hinna få ner allt jag vill skriva på tre timmar bara, men det löser sig. Vi har verkligen lärt oss så himla mycket i den här kursen, på så kort tid. Jätteroligt. Nu ska jag köra lite sista minuten-plugg. Vi hörs!