När någon inte finns längre.

Ett stort stort tack för alla fina kommentarer och all respons på mitt förra inlägg. Det värmer mer än ni anar och jag kommer att svara. Idag har jag något annat att skriva om.
För några dagar sen promenerade jag här. Vid en vacker sjö, i solen. Jag kände vinden mot ansiktet, i håret. Kände doften som jag inte kan beskriva i ord. Andades. Njöt. Kände mig tacksam, lugn och fri. När jag kom hem la jag ut de här bilderna på sociala medier med texten: "Livet. ".

Sekunder senare fick jag veta att någon jag delade en väldigt svår tid med inte finns längre. Någon som gav mig så mycket ljus, skratt, lek, spex och meningsfulla samtal i en av de mörkaste och ensammaste perioderna av mitt liv. Någon som fick mig att le. Någon som fick mig att glömma. Gav distans till det svåra. Någon som i en svår tid gjorde det så mycket lättare för mig att orka orkade inte mer.

Det var längesen vi sågs nu. De senaste åren har vi bara följt varandra på nätet. Men tårarna rinner. Det är så overkligt. Så ofattbart. Jag väntar på att någon ska dyka upp och säga att det bara var ett hemskt vidrigt skämt, att det inte är sant, att det inte är på riktigt. Jag kan inte ens föreställa mig hur d
et är för de som stod närmast. Mina tankar går till dem. Jag har fortfarande inte ord. Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.

Jag önskar att du hade fått den hjälp du behövde.
Jag önskar att de som stod dig nära hade fått ha dig kvar.
Jag önskar att du också hade fått se livet vända, fått uppleva allt det vackra, allt som finns att leva för.
Jag önskar att du hade vetat hur mycket mer du var värd.
Jag önskar att det inte var försent.
Amanda CL:

Vad jobbigt <3
Jag beklagar <3
Tänker på dig!!!
Kramar

Emma Broberg:

Kramar. <3

Kommentera inlägget här: