Vad jag önskar att ni förstod - om att bryta med familj.

Det finns en sak jag är trött på. Något jag länge funderat på om jag ska skriva om. Av rädsla och obefogad skuld har jag låtit bli. Men jag är trött på att vara tyst, när både jag själv mår bättre av att prata och när jag nästan varje gång får höra att det hjälper andra, att det betyder något för någon. Det är viktigare än rädslan. Vi har rätt att prata. Vi har rätt berätta. Vi behöver inte längre leva under deras regler, kvävas av deras tystnad. Vi har rätt till våra liv.


Jag har ingen familj. Jag har brutit och pausat kontakten med några familjemedlemmar/släktingar, då de gjort mig illa och fått mig att må dåligt. Andra tog avstånd från mig på grund av mina beslut, för att de ville vara lojala med dem som skadat. Det har jag skrivit förut. Det här inlägget handlar om vad jag önskar att ni, alla, skulle förstå innan ni pratade med mig eller med någon annan i liknande situation.

För det som gör mig trött är att behöva försvara beslutet. Inte till mina närmsta såklart, inte till de som vet och inte heller till de som har kunskap om svåra familjesituationer. Men till andra. De som inte vet. De som bara har hört en sida av historien - eller ingen alls, men som ändå har synpunkter. Och de som skadat såklart. Med jämna mellanrum kommer fortfarade brev från vissa släktingar om hur hård, kall och hjärtlös jag är för att jag tagit avstånd. Att det är farligt för hälsan att vara så olycklig som jag gjort dem. Att jag som ska bli socionom borde ha empati för olyckliga människor. Att ”stackars människor i Syrien” förlorar sina anhöriga, men jag bara ”kastar bort” min familj. De breven hamnar direkt i papperskorgen, där de hör hemma.

Jag valde att ta det slutliga steget att bryta. Jag valde inte situationerna som ledde fram till det. Jag valde inte att bli misshandlad eller utsatt för övergrepp. Jag valde inte att bli hotad, trackad, nedvärderad. Jag valde inte att bli bortvald för alkohol. Jag valde inte att bli skadad psykiskt, invaliderad, avvisad, hotad, kontrollerad, dömd, skuldbelagd, känslomässigt lämnad. Jag valde inte deras agerande när jag försökte rädda relationerna och få de att sluta skada, när jag sa ifrån, när jag försökte sätta gränser eller alla år då jag inte sa något, då jag svalde och slog knut på mig själv för att jag av rädsla, skuld och utifrån ett barns villkorslösa kärlek och lojalitet försökte bevara relationerna.

Skulle ni som har synpunkter också ha det om en kvinna som i flera år blivit misshandlad av sin man lämnade honom? Skulle ni säga att det är synd om mannen då, för att han förlorar henne? Att hon är hjärtlös som inte vill ha kontakt? Att det är hon som förstör deras relation och hon som skadar honom, för att hon vägrar låta honom misshandla henne? Att hon är empatilös om hon väljer att läka sig själv och sen ägna livet åt att hjälpa andra i samma situation, istället för att fortsätta försöka laga mannen som fortsätter misshandla och vägrar ta ansvar? Skulle ni välmenande påpeka att hon riskerar att bli ensam, för att hon lämnar en man som misshandlar henne?

Jag valde inte min uppväxt. Jag valde inte det jag blev utsatt för. Det är en sorg jag lever med varje dag. Jag valde att bryta mig fri. När jag äntligen blivit vuxen och hade makt att ta det beslutet valde jag att rädda mig själv. Då hade situationerna gått så långt och pågått så länge att det var det enda sättet för mig att orka fortsätta leva. Det beslutet är jag stolt över. Det kommer jag aldrig att ångra och det är inte heller det jag sörjer. Sorgen rör det som hände innan, allt det som aldrig hände, allt det som lett till att jag inte har någon familj. För det var inte mitt val. Det var deras. Bara deras.

Vi väljer hur vi hanterar situationen. Situationen har vi inte valt. Det önskar jag att ni visste. Och utgå inte ifrån att ni vet, när det i verkligheten finns så mycket ni inte har en aning om.

Elin:

Tycker det var jätte bra att du bröt!! Ingen mår bra av dåliga relationer, spelar ingen roll hur man är släkt! Sjukt att du kan få skuld när du är offret.....sjukt!

Mia :

Så bra skrivet och så sant <3
Kramar Mia

Ida :

Bra skrivet och Starkt gjort!! Du förtjänar det bästa!

Kramar :)

Nathalie:

Det finns alltid en anledning till att man bryter relationer och det är jävligt starkt gjort av dig att ta det beslutet! Du gör helt rätt! Företår dock att det måste vara tufft att få så hårda ord slängda på sig när du faktiskt gjort någonting BRA för dig själv! Varför ska du behöva stå ut och tycka synd om din familj som gjort dig illa? Vissa människor verkar inte förstå någonting!
Kram <3

Karin:

Man vet verkligen inget mer än det man ser på ytan. Så länge ingen berättar om vad som mer finns där. Jag hade också uppfattningen att du och din mamma hade en fungerande relation, men det tycks jag ju helt att misstolkat! Vet inte vart jag vill komma helt. Men kram ❤

Amanda CL:

Väldigt bra och framförallt viktigt inlägg!!!
Jag kan inte sätta mig in i hur det är för jag vet inte och jag tänker inte låtsas att jag förstår heller. Jag tycker det är hemskt att de skuldbelägger DIG för något DE har orsakat! Och det är så STARKT och MODIGT av dig att skriva det här!

Kramar

Madde:

Du ska vara jättestolt över dig själv för att du sade upp kontakten med människor som har orsakat dig smärta eller inte förstår att det är du som har farit illa och behövde hjälp. Dom som inte ens försöker förstå vad du har gått igenom och hur det påverkat dig är inte värda att lägga energi på<3

A:

Det där med att bryta med sin familj är nog ett rätt laddat ämne. Många som inte kan förstå det, eftersom de helt enkelt inte vet hur illa det kan vara i ens egen familj. Familjen ska ju vara den allra tryggaste punkten i ens tillvaro. Tycker man. Och själva brytningen är ju också jättesvår, även om man mår jättedåligt av att vara kvar i allt. Det är ett stort och svårt steg att ta att bryta med dem som kallas "ens allra närmaste" och det kräver säkert en otroligt stor portion mod. Jag vet inte om jag skulle ha vågat själv (om jag varit i en sån situation). Precis som många kvinnor i destruktiva relationer inte har modet att bryta med mannen som misshandlar. Jag tycker du är otroligt stark som har insett att du behöver bryta och också vågat att verkligen göra det. Människor som behandlar en så illa förtjänar inte att kallas familj, även om man delar samma gener så är det inte det som gör en till familj. Jag hoppas att du inte mår jättedåligt av de här breven som du får. Även om du kastar dem, så kan jag tänka mig att de lämnar efter sig en tagg i hjärtat. De är ju ytterligare en påminnelse om att dina "nära" verkligen inte förstår och ser dig! Få aldrig för dig att du är kall och hård!!! Tro det inte för en enda sekund! Du är en av de varmaste och mest förstående människor jag mött!! Jag önskar att du kunde få ro till att verkligen läka och inte hela tiden behöva ta nya påhopp! Senast idag satt jag med en storgråtande flicka i min klass. Hon grät över att hennes pappa är "så hård" (vilket jag verkligen kan skriva under på!). Jag sa positiva saker om henne och hon sa då att hon "vill höra dem från honom också nån gång". Det är verkligen sorgligt att höra att ett barn aldrig får höra nåt positivt från sin förälder. Och man förstår hur viktigt det är för en persons självkänsla. Hur mycket vi andra (t ex lärare) än fyller på med positivitet så kan det liksom aldrig bli tillräckligt. Föräldrarna är de viktigaste för ett barn. Och det är sorgligt att vissa kastar bort möjligheten att få vara den allra viktigaste och mest betydande personen i ett barns liv!
Massa jättestora kramar, så stora jag bara kan åstadkomma!

Anonym:

Alltså hjälp. Tack. Eller inte tack, för jag är inte tacksam att du vart med om hemskheter, men jag är tacksam att du delar med dig av detta.

Jag växte upp under psykisk o fysiks misshandel och bröt när jag var ca 14-15 år har även åtta syskon varav fyra till brutit. Har släktingar som ifrågasatt hur jag kan göra såhär mot familjen, de vill inte se mig. Det är himla likt, har aldrig läst om någon annan som har så likt. Därför jag vill säga tack för att du delar. "Lustiga" är att vi är lika gamla med haha. Jag är trött på att behöva försvara mig för folk som växt upp under kärleksfulla förhållanden för de försår verkligen inte, och jag flrsåt varför de inte gör det men samtidigt så gör de ändå lika ont varje gång.

Men också att behöva försvara sin historia. Att den är sann och jag gjorde rätt. Så himla jobbigt. Blev inte trodd efter att jag blivit utsatt för ett övergrepp, också sådär konstigt för varför ljuga om sånt? Aja skit samma. Vill mest bara säga att jag verkligen förstår dig och att jag tycker du hör och gjort helt rätt!! Stor kram ❤️ /Hanna (hannagutte på instagram)

Svar: ❤️❤️❤️❤️❤️❤️
ddianasliv.blogg.se

Kommentera inlägget här: