Vi klarar mer än vad vi tror.

Så var hela första året på utbildningen avklarat. Ett helt år på högskola. Ett helt år som socionomstudent. Ett helt år närmare mitt mål, men också ett helt år fyllt av glädje, värme och fina, roliga, mysiga och lärorika stunder. Idag hade vi opponering på A-uppsatserna. Betygen dröjer, men jag och min uppsatspartner fick veta att vi inte behöver komplettera något på uppsatsen. Förra hemtentan kom tillbaka, jag fick VG. Och nu är det sommar. Avslutade opponeringsdagen med att fira lite tillsammans med bästa klassen. Nu är hela första året klart. Det gick. Vi klarade det! Wiiie!

Det som, för bara ett år sen, kändes som en helt främmande värld känns nu som hemma - och det har gått så bra. Jag har lärt känna så härliga människor, älskar vår fina gemenskap. Har lärt mig massor. Med undantag för en enda delkurs hittills fått VG på alla salstentor, hemtentor och betygsatta inlämningar jag gjort. Blivit studentambassadör. Trivts, haft roligt. Brinner om möjligt ännu mer för det jag redan brann för. Känner att jag hör till, passar in. Ett bra första år helt enkelt. Ett väldigt bra första år. 

Har jag föresten berättat att jag blev intervjuad i Nytt i Flempan för några veckor sen? Min utbildning har precis fått egna examensrättigheter för socionomer (tidigare gick examen via samarbete med annan högskola). Samma vecka som beslutet kom skötte jag skolans instagramkonto. En journaliststudent kände igen mig därifrån, stoppade mig i cafeterian och ville intervjua mig till en artikel om examensrättigheterna. Lite kul! :-)
 
 

Reflektioner.

Det finns få saker jag uppskattar lika mycket som mina stunder på bryggan. Precis som förra sommaren försöker jag tillbringa en stund där varje morgon. Nästan ännu mer magiska är kvällarna. Ljuset. Lugnet. Speglingarna i vattnet. Det händer ofta att jag på kvällen tittar ut genom fönstret, ser min vackra lilla sjö och trots att jag inte alls tänkt gå ut mer den dagen inte kan låta bli. För att det är så vackert. Häromkvällen när jag satt på bryggkanten, så fick jag sällskap av en fin dam och hennes mysiga hund. Hon berättade att hon bott här i 35 år och att hennes barn brukade fiska i sjön när de var små. Då fanns inte bryggan. "Fortsätt sitt här och mys du. Ta tillvara på kvällen.", sa hon när hon gick. Hunden slickade mig i örat. Det var fint. Jag tycker om små möten, små varma pratstunder, med fina människor.

Igår var det morsdag. Jag har ingen kontakt med min mamma. Jag vet att flera av er som läser min blogg är i liknande situationer. Som jag pratade om på instagram, för er som följer mig där, är det okej om dagar som igår är svåra. Det är okej att minnas både fina och svåra stunder. Det är okej att sakna någon en inte kan eller vill ha i sitt liv. Det är självklart okej att inte sakna också. Att vara arg. Eller att inte vara arg. Det är okej att känna precis det en känner. Och det kommer inte alltid att göra lika ont. För mig var i år så mycket lättare. Visst fanns sorgen där, visst högg den obefogade skulden till ibland - men inte på samma sätt. Inte alls på samma sätt.

Du har rätt att göra det som är bäst för dig - och det blir bättre. Allting blir bättre. ♥

Årets första dopp.

Dagens pluggpaus blev också väldigt somrig. Jag letade nämligen fram mina badkläder, packade ner en handduk och begav mig till en annan sjö här i närheten. Med badstrand. Jag upptäckte den sjön för inte alls längesen och blev så glad över att ha en badplats så nära. Det är ju helt fantastiskt.

Och ja, vattnet var kallt - men solen var vaaarm när jag kom upp igen. Åh så skönt det var! Där kommer nog många sommardagar spenderas. ♥