Milstolpar.

Det är lördagskväll och jag sitter på tåget hem från Göteborg. Nej, jag har inte sprungit Göteborgsvarvet som gick idag - jag har varit på utbildning med Maskrosbarn. En barnrättsorganisation som stödjer ungdomar som har föräldrar som missbrukar eller mår psykiskt dåligt. När jag var 17 år hade jag själv en mejlkontakt hos dem. Idag, 5 år senare, har jag utbildats för att själv börja volontära i deras internetstöd. Såna där milstolpar. 🙏❤

Ännu tidigare i tonåren, innan jag själv samlade mod att skriva till dem, läste jag den ena grundaren Theréses självbiografi "Vi har ju hemligheter i den här familjen". Jag läste den om och om igen. Tittade på deras hemsida. Sög i mig av allt som stod. Såg upp till dem. Önskade att jag skulle våga skriva, våga söka stöd, vilket jag till slut vågade. Tidigare i våras fick jag träffa den andra grundaren Denise och flera andra fantastiska engagerade, när jag var på intervju och efter det en helt magisk rekryteringshelg. Att nu själv få engagera mig i organisationen, att snart få vara en av de vuxna som svarar och som ger stöd, är verkligen en dröm som blir sann. Det går - tvivla aldrig på det. Det går. Livet blir bättre. 

Nu ska jag återgå till pluggandet här på tåget. Vi skriver A-uppsats som alldeles snart ska vara inne. Sista rycket innan sommaren. Ville bara dela med mig av denna magiska känsla. Hoppas att det kanske kan inspirera någon. Ge aldrig upp. ✨
A:

Fantastiskt!! Du passar så otroligt bra för uppgiften! Mer stödjande och peppande människa får man leta efter!
Kram!

Kommentera inlägget här: