Sånt som är viktigt.

Tentavecka, once again. Juridik. Socialrätt. En inlämning till på fredag. Tenta på lördag. För min del är idag veckans sista hela pluggdag och jag borde verkligen intensivplugga, men jag har en sån där dag när mitt huvud tänker på och har fokus på precis allt förutom pluggandet. Så det blir ett blogginlägg med förhoppningen om att kunna koncentrera mig sen. Det brukar fungera rätt bra.

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om. Sånt där viktigt. Sånt som händer i Sverige och världen. Som vi alla måste ta ställning till. På mina andra sociala medier delade jag precis en artikel angående #vårdensomsvek. Det jag saknat bland alla väldigt viktiga metoo-röster: patienter som blivit utsatta inom vården. Det skulle jag vilja skriva om. Jag skulle också vilja skriva om den viktiga videon bästa organisationen Maskrosbarn publicerade igår, med ett öppet brev från en ungdom till Stefan Löfven:
Och så är det ju allt annat, runtom i världen. Sånt som jag själv inte har erfarenhet av, inte själv kan skriva om, men som jag skulle vilja dela och lyfta för att det är så fruktansvärt, så viktigt och för att jag tänker att det är allas ansvar. Slavhandeln i Libyen, till exempel. De senaste dagarna, så även idag, har jag även jobbat med en etik- och juridikuppgift till skolan, angående LSS och personlig assistans. Läst rättsfall, avslag. Blivit så arg, trött, berörd, ledsen att jag fortfarande inte hittar orden. Och så mycket annat, alla andra viktiga frågor, som borde... som borde vara så självklara.

Det är så mycket som borde skrivas om. Borde göras. Och jag gör så mycket jag kan. Tar diskussioner. Engagerar mig. Agerar. Utbildar mig för att kunna göra ännu mer. Samtidigt som det i mitt eget liv just nu pågår något som är positivt men också tufft. Samtidigt som många i min närhet går igenom tuffa saker. Den tid som blir över vill jag mest titta på söta djurbilder och inte tänka.

Jag tänker att det behövs. För att orka. Jag tänker att vi inte kan hjälpa någon eller göra någon skillnad alls, om vi inte tar hand om oss. Så jag gör det. Tittar på kattungar och hundvalpar, söta serier, pratar med vänner om ytliga småsaker och fokuserar på allt fint i världen. Samtidigt som det inte går att bortse från vilket privilegium det är - att kunna välja, att kunna pausa. Den möjligheten är inte självklar. Men balans, så måste det vara för att det ska vara hållbart. Att göra vad vi kan är inte samma sak som att göra så mycket att vi går sönder. Och om alla utifrån sina omständigheter gjorde vad de kunde, så skulle förändringarna komma snabbt...

(P.S. Jag tycker att Cissi Wallin på sin instagram för ett tag sen skrev fantastiskt bra om kraven utifrån, gällande att ta alla frågor och alla kamper. Det satte igång en del tankar i mig, som mynnade ut i det här inlägget, även om kraven för min egen del i nuet mest - eller kanske till och med bara - kommer inifrån.)

Våra röster som äntligen får höras.

Jag har skrivit om det på andra sociala medier, men inte här. Om #metoo och allt som följt av det. #Metoo, förstås, men det vet ni ju redan. Övergreppen jag blev utsatt för både som litet barn och senare har jag skrivit om många gånger förr. Jag är glad, blir så stärkt, varm, rörd och stolt över att tystnaden är bruten. Det känns inte ensamt längre. Det känns som att vi är så många som står tillsammans, backar varandra och gemensamt slänger tillbaka skammen dit den hör hemma. Den var aldrig vår. Jag blir såklart också ledsen för allt det fruktansvärda så många blivit utsatta för. Och arg. Arg på män som skadar. Arg på orättvisor, förtryck, skadliga strukturer. Arg på de som blundar, tystar, misstror, förminskar. De som tar förövarnas sida. De som vägrar välja sida och därmed per automatik tar förövarnas. De som skuldbelägger oss som blivit utsatta, istället för de som begått brotten.

Men mest av allt blir jag glad, stolt och stärkt över att våra röster äntligen får höras. 
Jag hoppas att vi aldrig tystas ner igen. Jag hoppas att vi förändrar det här på riktigt nu.

14 November.

Det har hänt något ganska stort i mitt liv. Något postitivt, ett stort steg. Jag kan/vill inte skriva om det här än. Det kommer nog senare, men inte nu. Därför känns det lite konstigt att blogga alls. Känner ni igen det, ni som också bloggar? Det är såklart alltid upp till en själv att välja vad en delar med sig av och det finns verkligen ingen regel som säger att en måste skriva om allt - tvärtom så är det alltid klokt att tänka några varv innan en lägger ut saker på internet. Men när det gäller vissa saker, som är stora i mitt liv, kan jag inte låta bli att tycka att det känns konstigt att inte skriva ut det. Att skriva om annat och vara tyst om det största. Framförallt när det är något jag vill skriva om. Om jag inte hade velat dela det så hade det inte känts konstigt. Men som sagt, jag tror att det nog kommer. Inte riktigt än bara.

För att återgå till vardagsprat är den som vanligt fin. Första juridikkursen, som mer var en allmän introduktion till juridik, var väl inte min favoritkurs so far. Men den andra delkursen, som vi är i slutfasen av nu, handlar specifikt om socialrätt och är jätterolig. Näst efter psykologin är det enligt mig den roligaste, mest intressanta och givande kursen hittills. Nästan så att jag inte vill att den ska ta slut.

Annars då? Vi har haft kompetensutveckling med bästa organisationen, som jag är engagerad i. Så himla mysigt, så himla mycket fina människor. Jag har påbörjat en ny del av mitt volontäruppdrag. Ska även vara med på en annan jätterolig grej om ett par veckor. Det är fantastiskt, jag är så tacksam att jag får vara en del av det. I övrigt fylls livet mest av plugg, jobb och att träffa mina närmsta. Så mycket mer hinns inte med, men det gör mig inte så mycket. Jag trivs så bra med mitt liv precis som det är - och är glad att jag insett att det faktiskt inte går att vara överallt på samma gång, orka allt, träffa alla, göra alla nöjda. En måste säga nej ibland. Sätta gränser. Ta hand om sig. "Self-care isn't selfish. It's essential."