Sånt som är viktigt.

Tentavecka, once again. Juridik. Socialrätt. En inlämning till på fredag. Tenta på lördag. För min del är idag veckans sista hela pluggdag och jag borde verkligen intensivplugga, men jag har en sån där dag när mitt huvud tänker på och har fokus på precis allt förutom pluggandet. Så det blir ett blogginlägg med förhoppningen om att kunna koncentrera mig sen. Det brukar fungera rätt bra.

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om. Sånt där viktigt. Sånt som händer i Sverige och världen. Som vi alla måste ta ställning till. På mina andra sociala medier delade jag precis en artikel angående #vårdensomsvek. Det jag saknat bland alla väldigt viktiga metoo-röster: patienter som blivit utsatta inom vården. Det skulle jag vilja skriva om. Jag skulle också vilja skriva om den viktiga videon bästa organisationen Maskrosbarn publicerade igår, med ett öppet brev från en ungdom till Stefan Löfven:
Och så är det ju allt annat, runtom i världen. Sånt som jag själv inte har erfarenhet av, inte själv kan skriva om, men som jag skulle vilja dela och lyfta för att det är så fruktansvärt, så viktigt och för att jag tänker att det är allas ansvar. Slavhandeln i Libyen, till exempel. De senaste dagarna, så även idag, har jag även jobbat med en etik- och juridikuppgift till skolan, angående LSS och personlig assistans. Läst rättsfall, avslag. Blivit så arg, trött, berörd, ledsen att jag fortfarande inte hittar orden. Och så mycket annat, alla andra viktiga frågor, som borde... som borde vara så självklara.

Det är så mycket som borde skrivas om. Borde göras. Och jag gör så mycket jag kan. Tar diskussioner. Engagerar mig. Agerar. Utbildar mig för att kunna göra ännu mer. Samtidigt som det i mitt eget liv just nu pågår något som är positivt men också tufft. Samtidigt som många i min närhet går igenom tuffa saker. Den tid som blir över vill jag mest titta på söta djurbilder och inte tänka.

Jag tänker att det behövs. För att orka. Jag tänker att vi inte kan hjälpa någon eller göra någon skillnad alls, om vi inte tar hand om oss. Så jag gör det. Tittar på kattungar och hundvalpar, söta serier, pratar med vänner om ytliga småsaker och fokuserar på allt fint i världen. Samtidigt som det inte går att bortse från vilket privilegium det är - att kunna välja, att kunna pausa. Den möjligheten är inte självklar. Men balans, så måste det vara för att det ska vara hållbart. Att göra vad vi kan är inte samma sak som att göra så mycket att vi går sönder. Och om alla utifrån sina omständigheter gjorde vad de kunde, så skulle förändringarna komma snabbt...

(P.S. Jag tycker att Cissi Wallin på sin instagram för ett tag sen skrev fantastiskt bra om kraven utifrån, gällande att ta alla frågor och alla kamper. Det satte igång en del tankar i mig, som mynnade ut i det här inlägget, även om kraven för min egen del i nuet mest - eller kanske till och med bara - kommer inifrån.)
Kommentera inlägget här: