Minnen, del 2.

Fortsättning på gårdagens inlägg: Minnen - ett dagboksutdrag. Läs gärna det först!
I slutändan blev det tillbaka hem 17-åriga jag var tvungen att flytta i alla fall, trots att det var det enda alternativ jag sa helt nej till. På sätt och vis lurade de mig. De sa att jag bara skulle behöva bo hemma i några veckor, att jag innan den 1:a april skulle få flytta till ett behandlingshem eller liknande. Jag ville bort från BUP, från mitt team som behandlade mig illa, så jag gick med på det. "Om det verkligen bara handlar om några veckor? Det får inte bli längre sen." minns jag till och med att jag sa. De lovade.

Jag packade inte upp. Alla mina saker låg kvar i pappkassarna jag bott i de senaste månaderna och jag var redo att åka vilken dag som helst. Men veckorna gick. 1:a april passerade. Från soc kom negativt besked efter negativt besked. De pratade - med ett undantag - inte med mig, bara med m, men genom henne fick jag höra att ingen ville ta emot mig. Jag väntade och väntade. Tills jag inte orkade vänta längre. Det var lättare att stanna i det som var, det jag åtminstone kände till, än att fortsätta leva i ovissheten och fortsätta ha hela min omgivning arg, upprörd och emot mig. Jag var trots allt bara 17 år.

Ätstörningen och självskadebeteendet, dvs. mina egna problem, klarade jag att ta mig ur med öppenvårdsterapi. Men jag fick leva kvar i vad som en kort period var lite bättre men som snart blev ännu värre, ännu mer kaos och en helt sjuk miljö, tills jag som 19-åring fick tag på ett 7 månaders andrahandskontrakt och äntligen kunde flytta. Till MITT hem. Mitt eget trygga varma lugna hela hem. I samma hus, med utsikt över samma underbara sjö, som jag (efter ett par flyttar däremellan) bor i igen nu. Mitt hemma. 💜🙏
Kommentera inlägget här: