Don't let your dreams just be dreams.

Bilder från min "Europe by bus"-tur i somras. 

Jag har bokat en resa till sommaren. Ett jättehäftigt helt fantastiskt underbart drömäventyr. Som jag är helt säker på skulle vara alldeles magiskt både i stunden och dessutom få mig att växa på många sätt. Det finns vissa omständigheter som jag själv inte kan styra över just nu och på grund av det vet jag inte om jag faktiskt kommer kunna åka som planerat i sommar. Men jag hoppas det. Räknar med det, så långt det går. Drömmer, längtar, förbereder, hoppas, vill. Och har bokat, som sagt.

Innan jag vet om jag verkligen kommer kunna komma iväg vill jag inte skriva ut vart jag ska - men det är en plats där det finns sköldpaddor och sengångare. Förstår ni? Sköldpaddor och sengångare!!!

Det finns knappt något bättre än att planera en resa, ett äventyr. Frihetskänslan. Längtan. Pirret i magen. Och rädslan, samtidigt. För jag är nästan alltid rädd innan jag gör någonting. Alldeles livrädd. Det är bara det att drömmarna är viktigare, större. Av erfarenhet - inte minst från min resa i somras - vet jag också att rädslan ger med sig så snart jag kommer iväg, tar steget och fullt ut gör det jag är rädd för. Då får den inte plats längre. Blir motbevisad. Kvar finns lyckan, friheten, hjärtat som brinner, längtar, vill.

"If your dreams don't scare you, they aren't big enough."

Att jobba hårt mot ett mål.

Jag älskar känslan av att verkligen ha slitit med någonting som betyder något för mig och att sen bli klar. Helst ska det jag gör betyda något i sig, kännas meningsfullt och viktigt redan från början - men i andra hand ska det åtminstone vara nära kopplat till mina framtida drömmar och mål, vara en byggsten, något som krävs. Något som tar mig närmare och känns meningsfullt ur den bemärkelsen.

Känslan av att jobba med något betydelsefullt, att riktigt slita med det - och att sen bli klar. Känna att jag klarade det, jag gjorde det, jag tog mig igenom det. Känna att jag tagit mig ännu ett steg närmare målet. Det ger en sån kick. Motiverar mig att fortsätta framåt. Längre, längre. Närmare, närmare.

Idag har jag suttit hela dagen med en statistik-hemtenta. Jag brukar känna att de flesta uppgifter och tentor mest flyger förbi, för att jag tycker att det är så roligt och brinner så mycket för det. Jag försvinner in i det och tittar upp när det är klart, typ. Den här tentan har jag däremot verkligen slitit med. Jag fick motivera och peppa mig själv mycket för att komma in i mitt vanliga flow, men till slut gick det. (Tack motiverande youtube-videos!). Nu efteråt är jag mör i både kroppen och huvudet - och såå nöjd. Den är klar! I did it! Jag klarade det, den här gången också. Nu kan jag pusta ut, hämta andan, klappa mig själv på axeln, vila i det och ladda om inför nästa moment. Veta att jag är ännu ett steg närmare mitt mål.

Känslan av att jobba hårt mot något jag verkligen vill. Och att steg för steg komma närmare. Den känslan tycker jag om. Har ni något mål ni jobbar mot just nu? 

Tiden som går.

Jag åkte förbi det gamla idag, för första gången på flera år. Det gamla. Där jag växte upp. Där jag bodde de där hemska långa åren. Där vissa bor kvar. Jag åkte igenom, åkte förbi. För jag är inte där längre. Jag tog mig loss. Jag bröt mig fri. De som ser mig på tunnelbanan har ingen aning. De ser mig som vem som helst. För jag är vem som helst, nu. Det är bara jag som ser minnena. När jag åker förbi är det bara jag som vet och som ser det som var min värld. Ser, minns, åker vidare. Åker förbi, utan att stanna, utan att gå av, utan att vända tillbaka. Jag åker framåt. Vidare i mitt liv, min nutid. Vidare i det som är mitt. Samma liv, men ändå ett annat. Samma stad, men ändå en annan. Som en helt annan verklighet, så annorlunda är allting nu. Jag fortsätter. Fortsätter framåt. Fortsätter leva. Fortsätter. Fri.

Du som tvivlar. Som sitter fast. Som inte tror. Det finns en framtid. ♥