Tiden som går.

Jag åkte förbi det gamla idag, för första gången på flera år. Det gamla. Där jag växte upp. Där jag bodde de där hemska långa åren. Där vissa bor kvar. Jag åkte igenom, åkte förbi. För jag är inte där längre. Jag tog mig loss. Jag bröt mig fri. De som ser mig på tunnelbanan har ingen aning. De ser mig som vem som helst. För jag är vem som helst, nu. Det är bara jag som ser minnena. När jag åker förbi är det bara jag som vet och som ser det som var min värld. Ser, minns, åker vidare. Åker förbi, utan att stanna, utan att gå av, utan att vända tillbaka. Jag åker framåt. Vidare i mitt liv, min nutid. Vidare i det som är mitt. Samma liv, men ändå ett annat. Samma stad, men ändå en annan. Som en helt annan verklighet, så annorlunda är allting nu. Jag fortsätter. Fortsätter framåt. Fortsätter leva. Fortsätter. Fri.

Du som tvivlar. Som sitter fast. Som inte tror. Det finns en framtid. ♥
Kommentera inlägget här: