Erfarenheter.

Jag vet att det bland mina internetvänner finns många som har varit med om svåra saker och nu eller i framtiden vill jobba med att hjälpa andra. Bli socionomer, sjuksköterskor, läkare, psykologer. Jag har också av många av er hört att ni är rädda att er bakgrund ska vara ett hinder, att ni på grund av det ni gått igenom inte kommer kunna jobba med människor (eller att andra kommer tro att ni inte kan det). En del av er har fått höra det av andra, inte minst av just vårdpersonal och myndighetskontakter. Så var det för mig också, och jag trodde också så. Att börja plugga till socionom kändes som att bryta en oskriven regel, gå över en gräns som inte fick passeras. Nu vet jag att det inte är sant, att jag i liknande yrkeskategorier är långtifrån ensam om mina erfarenheter. Jag tillhör dessutom skaran som ser egna erfarenheter som en tillgång och en styrka. I sammanhanget är jag faktiskt tacksam för dem.

Givetvis är det viktigt att bearbeta och lära sig hantera det. Att vara medveten om och reflektera kring hur det påverkar en. För påverkar gör det, såklart. Vi bär alltid med oss det vi varit med om. Ett samtal med min fina arbetsgrupp i skolan idag fick mig att inse att det faktiskt gäller ALLA erfarenheter - inte bara för oss som haft det tufft. Även den med en trygg stabil uppväxt utan traumatiska händelser bär med sig det. Även goda erfarenheter eller att ha växt upp mer enligt normen påverkar hur vi ser, tolkar och uppfattar världen, situationer, människor. Vilka värderingar, utgångspunkter, antaganden vi bär med oss.

För mig var det en ganska befriande insikt, som jag kände att jag ville dela med er. Ni som kanske känner som jag gjorde. Som inte vet om ni kan eller får. ALLA har erfarenheter och ALLA behöver förhålla sig till dem i mötet med människor - vilka erfarenheterna än är. ✨
TicTacToe:

Heja dig! Du kommer göra skillnad för många människor och hoppas att du gör skillnad för dig själv och får må bra <3

Kommentera inlägget här: