Där jag är som allra mest hemma.

Idag följde jag med min fina gamla vän Ida, som jag känt sen vi var 11-12 år, ut till stallet och fick rida en mysig skogstur på hennes Gurkan. En ruskigt söt liten 4-åring. Ida håller på att rida in honom och bara på vår lilla skogstur märktes det hur otroligt fin han kommer bli. Redan nu så lyhörd, framåt, samarbetsvillig och otroligt känslig. Så fin! Det var innan idag ett par år sen jag red unghäst. När jag red aktivt var det dock det jag älskade mest. Unghästar och lite speciella hästar, som många gånger inte haft det så lätt - "hästar med problem" - det var liksom min grej. I hjärtat är det så fortfarande. ♥ 

Så fint att vara ute i stallet med just Ida också. Precis som gamla tider, när vi alltid följde med varandra till stallet och våra olika medryttarhästar. Fast nu är vi vuxna. Det är fantastiskt.

12 år. 22 år. Det är (tack och lov!) inte mycket i livet som är som det var för 10 år sen, men en sak har inte förändrats: jag kan fortfarande inte tänka mig ett enda bättre sätt att spendera en fredagskväll än i stallet. Kvällens ridning både stillade hästabstinensen - och väckte den ännu mer till liv. Vilken tur att det verkar som att det nog kommer bli lite mer stall i mitt liv ett tag framöver... :-)Bergsklättrarponny. ;)
Jag är som ni ser på mitt leende väääldigt nöjd på hästryggen. Haha.

Sommar i Sverige.

Nu börjar jag landa lite i att jag är hemma. Det är märkligt. Att det tar så lång tid att vänja mig vid att vara i Sverige igen - där jag bor, lever, hittar och har växt upp - men att det går så snabbt och så lätt att anpassa mig till något nytt, att när jag t.ex. reser bort vänja mig vid i princip vilka förhållanden som helst. Det tar aldrig många timmar på en resa innan allt "där hemma" känns så ofantligt långt bort, innan det känns som att allt jag någonsin gjort är att leva som jag gör just då på resan.

Ett par timmar in på senaste resan kändes det till exempel så självklart att tillbringa flera dygn på bussar. Att sova på buss, äta på buss, gå på (väldigt äcklig) toa på buss. Högsta lyckan var i de städer där jag hade några timmar emellan bussbyten, så att jag - innan jag gick ut och utforskade - kunde använda busstationens riktiga toaletter, byta om, tvätta av mig, fylla på vattenflaskorna och svalka ansiktet i kallt vatten. Det kändes som sån lyx. Redan dag två kändes det som att det var mitt liv nu: att bo på bussar, ha min ryggsäck som huvudkudde och njuta av lyxen med busstationernas offentliga toaletter.

Likaså varje nytt boende, varje ny plats, varje nytt land - jag vänjer mig så fort. Då är det hemma. Då lever jag som jag gör där. Då är jag där. Saknar inget annat. När jag kommer hem däremot känns allt så konstigt, så främmande, så ovant och tar flera veckor att vänja mig. Varje morgon i de snart två veckorna sen jag kom hem har jag vaknat, nyvaket tittat runt i lägenheten, inte känt igen mig, nästan känt lite panik i bröstet när jag undrat var jag är och funderat över vad som gäller här - och sen kommit på: "Ja just det, jag är hemma igen. Det är ju min lägenhet jag är i."

Men nu börjar jag som sagt landa i Sverige igen. Som ni ser på bilderna är sommar i Stockholm väldigt fint det också. Och inatt bokade jag en liten resa till, senare i sommar... Betydligt kortare och väldigt annorlunda än den här, men väldigt fin och viktig på ett helt annat sätt. Wiie!

This is my now.

Vi har rätt att må bra även om någon annan mår dåligt. Vi har rätt att släppa taget, att gå vidare, att välja vår egen framtid och vårt nu. Vi har rätt att välja vilka människor vi vill ha i vårt liv. Vi har rätt att lämna det som varit bakom oss. Vi har rätt att göra det som är bäst för oss och det vi behöver för att må bra. Vi har rätt till frihet. Vi har rätt till trygghet. Vi har rätt till våra liv. ✨

En liten påminnelse bara. 👆💗