Våra röster som äntligen får höras.

Jag har skrivit om det på andra sociala medier, men inte här. Om #metoo och allt som följt av det. #Metoo, förstås, men det vet ni ju redan. Övergreppen jag blev utsatt för både som litet barn och senare har jag skrivit om många gånger förr. Jag är glad, blir så stärkt, varm, rörd och stolt över att tystnaden är bruten. Det känns inte ensamt längre. Det känns som att vi är så många som står tillsammans, backar varandra och gemensamt slänger tillbaka skammen dit den hör hemma. Den var aldrig vår. Jag blir såklart också ledsen för allt det fruktansvärda så många blivit utsatta för. Och arg. Arg på män som skadar. Arg på orättvisor, förtryck, skadliga strukturer. Arg på de som blundar, tystar, misstror, förminskar. De som tar förövarnas sida. De som vägrar välja sida och därmed per automatik tar förövarnas. De som skuldbelägger oss som blivit utsatta, istället för de som begått brotten.

Men mest av allt blir jag glad, stolt och stärkt över att våra röster äntligen får höras. 
Jag hoppas att vi aldrig tystas ner igen. Jag hoppas att vi förändrar det här på riktigt nu.

14 November.

Det har hänt något ganska stort i mitt liv. Något postitivt, ett stort steg. Jag kan/vill inte skriva om det här än. Det kommer nog senare, men inte nu. Därför känns det lite konstigt att blogga alls. Känner ni igen det, ni som också bloggar? Det är såklart alltid upp till en själv att välja vad en delar med sig av och det finns verkligen ingen regel som säger att en måste skriva om allt - tvärtom så är det alltid klokt att tänka några varv innan en lägger ut saker på internet. Men när det gäller vissa saker, som är stora i mitt liv, kan jag inte låta bli att tycka att det känns konstigt att inte skriva ut det. Att skriva om annat och vara tyst om det största. Framförallt när det är något jag vill skriva om. Om jag inte hade velat dela det så hade det inte känts konstigt. Men som sagt, jag tror att det nog kommer. Inte riktigt än bara.

För att återgå till vardagsprat är den som vanligt fin. Första juridikkursen, som mer var en allmän introduktion till juridik, var väl inte min favoritkurs so far. Men den andra delkursen, som vi är i slutfasen av nu, handlar specifikt om socialrätt och är jätterolig. Näst efter psykologin är det enligt mig den roligaste, mest intressanta och givande kursen hittills. Nästan så att jag inte vill att den ska ta slut.

Annars då? Vi har haft kompetensutveckling med bästa organisationen, som jag är engagerad i. Så himla mysigt, så himla mycket fina människor. Jag har påbörjat en ny del av mitt volontäruppdrag. Ska även vara med på en annan jätterolig grej om ett par veckor. Det är fantastiskt, jag är så tacksam att jag får vara en del av det. I övrigt fylls livet mest av plugg, jobb och att träffa mina närmsta. Så mycket mer hinns inte med, men det gör mig inte så mycket. Jag trivs så bra med mitt liv precis som det är - och är glad att jag insett att det faktiskt inte går att vara överallt på samma gång, orka allt, träffa alla, göra alla nöjda. En måste säga nej ibland. Sätta gränser. Ta hand om sig. "Self-care isn't selfish. It's essential."

Mysigare och mysigare.