Hos Mia i Spanien.

Jag kom precis hem från Spanien där jag har hälsat på Mia som var väldigt viktig för mig under min uppväxt och som bor där nu. När jag träffade Mia första gången hade jag precis fyllt 12 år och var på ett höstlovsridläger på hennes hästgård i Tierp. Jag trivdes så bra, kände mig så trygg och varm och tyckte så mycket om Mia och hennes sätt att jobba med hästarna. När lägret var slut var jag helt otröstligt ledsen och ville inte åka hem. Mia sa att jag fick komma tillbaka, att jag kunde hälsa på någon helg, men jag trodde henne inte: "Det säger du bara för att jag ska sluta gråta." Vi skojade om det många gånger åren som följde - även nu. 11 år senare står det väldigt klart att hon menade det.

För att göra en lång historia kort började jag åka dit på helger och lov, så ofta jag kunde. Red, hjälpte till med hästarna, i stallet och på gården, jobbade på ridläger. Jag älskade det. Utöver det roliga - och hårda - jobb en hästgård innebär så kommer också några av mina finaste uppväxtminnen därifrån. Vi pratade, spelade gitarr, lagade och åt mat tillsammans, drack varm choklad med vispgrädde ute på verandan när lägerbarnen hade somnat. Jag hade som ni vet en väldigt tuff uppväxt och Mia var jätteviktig för mig.

Till slut lyckades tyvärr min familj som skadade mig ta henne och det ifrån mig. Mia fanns kvar, hon har aldrig gått - men de nådde in så mycket i mig att jag inte vågade ha kontakt med henne längre. Sist vi sågs var sommaren när jag var 16, när jag snart skulle fylla 17. När jag som vuxen hade brutit mig fri och vågade skriva till henne igen hade hon flyttat till Spanien - och nu var jag alltså där och hälsade på.
Det har varit några helt underbara dagar. Vi har varit ute i stallet. Jobbat med hästarna. Ridit. Hennes ena dotter och två av barnbarnen var också där och hälsade på, så jag fick hjälpa ena lilla barnbarnet rida (gud vad jag har saknat kombinationen barn och hästar - bland det bästa som finns!). Vi har åkt på husbilsjakt i närliggande städer. Badat och myst på stranden. Ätit. Haft grillkväll. Spelat gitarr. Pratat. Som om de där 6 åren då vi inte setts aldrig funnits. Precis som förut, fast på lite varmare breddgrader och med skillnaden i att jag också är fri nu. Så otroligt fint. ♥

Lördagskväll.

Det behövs inga ord. 🙏❤

Där jag är som allra mest hemma.

Idag följde jag med min fina gamla vän Ida, som jag känt sen vi var 11-12 år, ut till stallet och fick rida en mysig skogstur på hennes Gurkan. En ruskigt söt liten 4-åring. Ida håller på att rida in honom och bara på vår lilla skogstur märktes det hur otroligt fin han kommer bli. Redan nu så lyhörd, framåt, samarbetsvillig och otroligt känslig. Så fin! Det var innan idag ett par år sen jag red unghäst. När jag red aktivt var det dock det jag älskade mest. Unghästar och lite speciella hästar, som många gånger inte haft det så lätt - "hästar med problem" - det var liksom min grej. I hjärtat är det så fortfarande. ♥ 

Så fint att vara ute i stallet med just Ida också. Precis som gamla tider, när vi alltid följde med varandra till stallet och våra olika medryttarhästar. Fast nu är vi vuxna. Det är fantastiskt.

12 år. 22 år. Det är (tack och lov!) inte mycket i livet som är som det var för 10 år sen, men en sak har inte förändrats: jag kan fortfarande inte tänka mig ett enda bättre sätt att spendera en fredagskväll än i stallet. Kvällens ridning både stillade hästabstinensen - och väckte den ännu mer till liv. Vilken tur att det verkar som att det nog kommer bli lite mer stall i mitt liv ett tag framöver... :-)Bergsklättrarponny. ;)
Jag är som ni ser på mitt leende väääldigt nöjd på hästryggen. Haha.