Kreativitet, hundgos och maskrosor.

Kreativitet i olika former får mig att må bra. Under min uppväxt var det nödvändigt för att överleva - om jag inte hade haft teatern, skrivandet, dikterna och så småningom musiken och dansen vet jag inte var jag hade varit idag. Nu är det inte på samma sätt. Behovet är inte lika stort längre, nu när livet är lugnt, fint och redan i grunden fyllt av sådant jag älskar. Men det finns alltid där, är en väldigt stor del av den jag är och har en självklar del i mitt liv. Ju mer utrymme kreativiteten får desto bättre mår jag.

I helgen blev det en extra kreativ helg! Lördagen ägnades åt musik, låtskrivande och så lite dans på det. Igår fick jag istället ett så starkt sug att rita. Det måste vara flera år sen jag satte mig ner och bara ritade på det sättet. Så mysigt. Jag har alltid tyckt om det, men brukade vara för låst vid att det måste bli "bra" för att riktigt kunna njuta av det. Igår kunde jag släppa det, bara rita och måla för att jag ville och som jag ville. 8 timmar senare tittade jag upp och så var det kväll, typ. Jag gillar den känslan.Att mellomysa tillsammans med min fina vän Ida och den här ruskigt söta och numera väldigt stora skrutten har jag också hunnit med. Hur går det ens att vara så söt?!

Nu är det vardag igen. Idag blir det plugg och jobb. En av kursböckerna denna kurs heter Dansa med träben: maskrosbarn och andra - om överlevnadens konst och pris av Solveig Cronström och baseras på intervjuer med vuxna maskrosbarn. Jag tycker om den, både på ett personligt plan då jag som själv identifierar mig som maskrosbarn kan känna igen mig i mycket och eftersom att jag tror att överlevares egna berättelser är så viktiga för att skapa förståelse. Veckans seminarieuppgift handlar bl.a. om hur bokens maskrosbarn beskriver svårigheterna i att få stöd och hur behovet av hjälp skiljer sig mellan barndom, ungdom och vuxenliv. Och så ska vi försöka förklara det med hjälp av psykologiska teorier. Spännande. Vi är ju inne på något jag, minst sagt, brinner för.

Where words fail, music speaks.

Torka tårar på din kind
låt de inte komma in
fortsätt le och fortsätt gå
du kommer aldrig att förstå

Natten äter allt som var
lämnar bara skalet kvar
Torka tårar, det är kallt
och mörkret bor här överallt

För när såren de gör ont i mig, när minnena tar mig till dig
när stormar viner, när regnet faller, när natten blåser kallt
när solen skiner, när himlen skrattar, när ljuset är överallt
då saknar jag, då saknar jag dig så
Dagarna då jag inte är riktigt okej, när saknaden värker i mig som den gör mig ibland, är mitt favoritsätt för att hantera känslorna att sätta mig vid pianot eller med gitarren och skriva. Ibland blir det en låt. Ibland bara sjunger och spelar jag precis det som känns, utan att bry mig om hur det låter eller vad det blir - bara får ur mig det. Ofta är det som att orden bara kommer. Jag tänker inte. Funderar inte på vad jag egentligen menar, vad jag känner, hur det låter eller vad det betyder. Det bara är.

Efteråt skaver det mindre i bröstet, antingen för att jag fått ur mig det jag behövde säga eller för att jag kan låta känslorna finnas istället för att trycka undan. Det är nästan det viktigaste för mig, för att hantera jobbiga känslor och även för att fortsätta må bra när jag mår bra. Att få ut det. Att inte stänga in.
Håll ditt hjärta, håll det hårt
glöm allt det som varit vårt
bygg höga murar, höga skal
låt inget vara kvar

Håll huvudet högt och fortsätt gå
de kommer aldrig att förstå
sår som skär och tomma hål
men det blir aldrig mer som då

Peppskyltar i lägenheten.

Jag hade en liten pysseldag häromdagen och satte upp peppskyltar i lägenheten, precis som när jag bodde här förut. Det är ord som av olika skäl är speciella för mig, gör mig lugn, trygg, glad och är sånt jag ofta behöver påminna mig om:

"Jag är lika mycket värd som alla andra" sitter på insidan av ytterdörren, för att påminna mig om det varje gång jag går ut i världen. Det är någonting jag jobbat mycket med i terapin och fortfarande lätt tappar - men om alla människor är lika mycket värda (vilket jag förutsätter att ni som läser min blogg tycker!), varför skulle inte det gälla oss själva? Varför skulle just vi vara undantaget?

"Jag klarar mig alltid". I höstas när jag efter allt som hänt totalt tappat tron på mig själv och var säker på att allt skulle gå åt helvete var det en bekant som appropå ingenting sa det till mig: "Du är en sån som alltid klarar dig". De orden påminner mig om hur mycket jag har överlevt och tagit mig igenom och får mig att känna mig stark nog att kunna hantera vad som än kan tänkas dyka upp i framtiden. 

"Allt är okej" sitter på ett köksskåp mittemot sängen. Den är det första jag ser när jag vaknar och är helt enkelt till för när mardrömmar eller flashbacks känts alldeles för verkliga eller när katastroftankarna farit iväg. Allt är okej. Allt är bra. Jag är trygg nu. Jag behöver inte vara rädd. 

Vilka ord skulle ni välja?