Våra röster som äntligen får höras.

Jag har skrivit om det på andra sociala medier, men inte här. Om #metoo och allt som följt av det. #Metoo, förstås, men det vet ni ju redan. Övergreppen jag blev utsatt för både som litet barn och senare har jag skrivit om många gånger förr. Jag är glad, blir så stärkt, varm, rörd och stolt över att tystnaden är bruten. Det känns inte ensamt längre. Det känns som att vi är så många som står tillsammans, backar varandra och gemensamt slänger tillbaka skammen dit den hör hemma. Den var aldrig vår. Jag blir såklart också ledsen för allt det fruktansvärda så många blivit utsatta för. Och arg. Arg på män som skadar. Arg på orättvisor, förtryck, skadliga strukturer. Arg på de som blundar, tystar, misstror, förminskar. De som tar förövarnas sida. De som vägrar välja sida och därmed per automatik tar förövarnas. De som skuldbelägger oss som blivit utsatta, istället för de som begått brotten.

Men mest av allt blir jag glad, stolt och stärkt över att våra röster äntligen får höras. 
Jag hoppas att vi aldrig tystas ner igen. Jag hoppas att vi förändrar det här på riktigt nu.

Familj.

De du älskar och som älskar dig. De som vill skratta, prata, fika, umgås, leva med dig. De som stöttar dina drömmar, som gläds med dig när livet går bra, som vill fira framgång och födelsedagar och dela glada stunder. De som står på din sida, som står kvar när det blåser, som är med dig genom livets tuffa perioder. De som älskar dig villkorslöst, bara för att du är du. De du älskar villkorslöst, bara för att de är dem. Det är familj för mig. 

Värme till er som har en tuff dag idag. 
 

Mysigare och mysigare.