Kroatiens huvudstad Zagreb.

På min lilla Europe by bus-tur i somras besökte jag även Kroatiens huvudstad Zagreb. Det var en stad jag upplevde som ganska svår att få grepp om. Jag menar inte det som något negativt, bara en iaktagelse. Trots att jag hade svårt att få ihop en helhetsbild av staden tyckte jag mycket om alla olika delar av den. Jag skulle gärna åka tillbaka och utforska vidare, och skulle rekommendera den till andra. Att jag upplevde den som svår att få grepp om kan dels bero på att jag inte var speciellt påläst, bara var där två nätter och dessutom ganska trött de dagarna - men också på att staden kändes väldigt delad.

Jag bodde en bit utanför stan, i ett område med många slitna hus, mycket klotter och trasiga fasader. Utseendemässigt var kontrasten till de rena, hela, färggranna och ganska lyxiga turistgatorna väldigt stor. Även prisskillnaderna var enorma. I mitt område fick jag en stor riktigt god middag för lika mycket som jag på en turistgata betalade för ett glas apelsinjuice. Kontraster.
Jag bodde i ett jättefint och mysigt rum i Zagreb. Först blev jag lite förvånad, för jag bokade rummet via en hotellsida och trodde utifrån recensionerna osv. att det skulle vara ett enkelrum på ett vandrarhem - men det visade sig vara ett rum i en persons källare. Det var dock det mysigaste rummet på hela resan! Det var en gammal kvinna som hade huset. Hon pratade nästan ingen engelska alls, hennes dotter hjälpte henne med bokningarna, men hon tog emot mig så varmt och välkomnande, försökte ändå berätta och ge tips om Zagreb och la dessutom fram både te och kaffe åt mig. Så fint. ♥
Zagrebs spårvagn & spårvagnsbiljett, som köptes i små söta kiosker vid namn "Tisak". Spårvagnen var snabb, mysig och borde ha varit enkel - ändå lyckades jag åka fel sjuhundraelva gånger. Jag förstår inte vad det var som var så svårt, men jag höll på att bli tokig. Framförallt första kvällen när jag hade rest sen kl 6 på morgonen, kommit fram mycket senare än planerat pga. flera timmars kö i gränskontrollen, hade packning, skavsår, var trött, varm, hungrig och försökte hitta till boendet men hamnade fel hela tiden - då var lusten rätt stor att sätta mig ner på trottoarkanten och typ gråta, men det gick till sist!
Den vackra muren utanför katedralen.En av huvudanledningarna till att jag valde att åka till just Zagreb var att jag läst om Museum of Broken Relationships och tyckte att det verkade jättehäftigt. Det är ett museum dit personer kan lämna symboliska föremål och berättelser om brustna relationer. De som grundade museet ansåg att det saknas utrymme för den sortens sorg. På museet fanns alltifrån en yxa, dataspel, ett barns gulliga kärleksbrev till ett annat barn, ett brev till en pappa som aldrig var en pappa och en polisanmälan om våldtäkt. Berättelser som närapå fick tårarna att rinna och berättelser som fick mig att skratta högt. Det rekommenderas verkligen! Så annorlunda, och en väldigt fin tanke bakom.

Botaniska trädgården var jättemysig. Jag landade där i slutet av dagen. Njöt i skuggan på en bänk. Stillsamt. Och det fanns sköldpaddor i dammen! 

Minnen, del 2.

Fortsättning på gårdagens inlägg: Minnen - ett dagboksutdrag. Läs gärna det först!
I slutändan blev det tillbaka hem 17-åriga jag var tvungen att flytta i alla fall, trots att det var det enda alternativ jag sa helt nej till. På sätt och vis lurade de mig. De sa att jag bara skulle behöva bo hemma i några veckor, att jag innan den 1:a april skulle få flytta till ett behandlingshem eller liknande. Jag ville bort från BUP, från mitt team som behandlade mig illa, så jag gick med på det. "Om det verkligen bara handlar om några veckor? Det får inte bli längre sen." minns jag till och med att jag sa. De lovade.

Jag packade inte upp. Alla mina saker låg kvar i pappkassarna jag bott i de senaste månaderna och jag var redo att åka vilken dag som helst. Men veckorna gick. 1:a april passerade. Från soc kom negativt besked efter negativt besked. De pratade - med ett undantag - inte med mig, bara med m, men genom henne fick jag höra att ingen ville ta emot mig. Jag väntade och väntade. Tills jag inte orkade vänta längre. Det var lättare att stanna i det som var, det jag åtminstone kände till, än att fortsätta leva i ovissheten och fortsätta ha hela min omgivning arg, upprörd och emot mig. Jag var trots allt bara 17 år.

Ätstörningen och självskadebeteendet, dvs. mina egna problem, klarade jag att ta mig ur med öppenvårdsterapi. Men jag fick leva kvar i vad som en kort period var lite bättre men som snart blev ännu värre, ännu mer kaos och en helt sjuk miljö, tills jag som 19-åring fick tag på ett 7 månaders andrahandskontrakt och äntligen kunde flytta. Till MITT hem. Mitt eget trygga varma lugna hela hem. I samma hus, med utsikt över samma underbara sjö, som jag (efter ett par flyttar däremellan) bor i igen nu. Mitt hemma. 💜🙏

Minnen - ett dagboksutdrag.

Dagboksutdrag 17/2-2012, 17 år, på BUP:
"Det är märkligt det här med att bo i en resväska. Att inte ha ett hem. Jag får inte komma tillbaka till jourhemmet. I så fall blir det något annat hem. En ny familj. Det vill min psykolog. Mamma, soc och de andra vill behandlingshem. Jag vill ingenting. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill bort härifrån, men inte någon annanstans heller. På ett sätt vill jag hem, men inte till det som var. Men jag är trött på att inte bo någonstans. På att snabbt slänga ihop en väska och byta rum. Eller hem. Trött på alla nya människor som bara kommer och går. Hittills i år har jag bott på 3 olika ställen, i 7 olika rum, med 5 olika rumskompisar och oändligt många nya människor runtomkring. Jag önskar att ingenting av det här hade hänt. Att jag hade kunnat stå ut. Varför ska jag vara så jävla svag? Fast nej. Jag är inte svag. Jag är stark. Det är starkt att kämpa för att få den hjälp man behöver. Jag ska klara det. På något sätt kommer jag att klara det. Jag är stark nog att ta mig igenom det här och alla andra hinder livet sätter upp. Stark."

Det blir bättre. ♥