Lova att aldrig blunda.

Ikväll kom jag plötsligt att tänka på när vi någon gång under skoltiden satt i en liten grupp och pratade och vår lärare bad oss säga en låt som symboliserade vårt liv. Låten jag valde var Long way to happy av P!NK. Har ni hört den? Den handlar om övergrepp. Tydligt. HUR kan en lärare höra det, veta vad låten handlar om - och inte fråga? Jag tyckte om och litade på den läraren, annars hade jag inte valt den låten. Jag hade redan berättat delar om hur jag hade det och hur jag hade haft det ännu tidigare. Det hade varit så lätt för henne att i den situationen göra något. Att (efteråt förstås) fråga och sen typ ta mig i handen och göra en anmälan, trots att jag skulle varit livrädd.

Det hade jag behövt när jag var yngre. Att någon annan hade tagit beslutet om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Att någon hade hjälpt mig i det. Att någon hade talat om att jag hade rätt till hjälp, att jag inte behövde ha det som jag hade det, att det de gjorde mot mig inte var okej, att jag hade rätt att berätta, att jag hade rätt att göra det som var bäst för mig. För jag visste inte det. Även de år då jag visste att soc fanns, då jag googlade och önskade att jag själv skulle våga kontakta dem, så hade jag ingen aning om att jag faktiskt hade rätt att få hjälp. Att situationen inte var okej. Allt jag fick höra av de som skadade var ju motsatsen: att jag alltid hade haft det bra, att det bara var mig det var fel på, att jag inte hade rätt eller anledning att be om hjälp och att jag inte fick prata om hur det var. Lögner, lögner, lögner vet jag nu - men det visste jag inte då.

"Barn är inte ansvariga för sitt eget skydd, det är vuxnas ansvar att skydda ett utsatt barn" skriver BRIS på deras sida om hur en ska gå tillväga om en misstänker att ett barn far illa. Klicka här för att komma dit. Det är en jättebra sida, med jättebra information. Läs den - och lova att aldrig blunda, att aldrig låta osäkerhet eller att det är obekvämt hindra er från att agera. Tveka aldrig att fråga, att se, att lyssna och att göra en orosanmälan om du misstänker att ett barn far illa.

Počitelj i Bosnien-Hercegovina.

När jag var i Bosnien stannade bussen jag åkte med i byn Počitelj, innan vi åkte vidare till Mostar och senare Kravice Vattenfall. 

Vi promenerade upp till den gamla borgsruinen, där vi hade helt fantastisk utsikt över byn och omgivningen. Höjdpunkten (haha) var att klättra upp i det högsta tornet. Vår guide (i Bosnien åkte jag som sagt på en guidad tur, för att spara tid och för att det kändes som ett smidigt sätt att hinna se så mycket som möjligt på kort tid) stod nedanför och sa att vi inte skulle klättra upp, att det inte var säkert pga. brant, halt, rasrisk osv. Halva gruppen, inklusive jag, kände oss säkra på fötterna och klättrade upp ändå. När vi kom ner stod guiden där med världens största leende: "Visst är det häftigt?! Jag får inte säga det, men jag hoppas alltid att folk ska klättra upp i alla fall." Lite roligt. Resten av gruppen, som lyssnat på hans varning, var däremot inte så glada. 😬

Magiskt vackra Slovenien.

Bilder från någonstans i Slovenien, när jag promenerade till Vintgar Gorge. Det var så vansinnigt vackert. Vansinnigt varmt var det också och jag gick vilse, fick gå ännu många fler kilometer än vad jag hade räknat med, båda mina vattenflaskor tog slut mitt ute i ingenstans och jag insåg snabbt att mina sandaler inte var gjorda att gå långt i - men trots det var det så vackert att jag gick runt alldeles tårögd, med världens finaste känsla i bröstet och en sån otrolig frihetskänsla inombords. Bergen, naturen, tystnaden... Utöver en grupp cyklister som gissningsvis var på väg mot samma mål såg jag inte en människa på hela vägen. Alldeles, alldeles magiskt var det. ♥

Slovenien var nog det land jag förälskade mig mest i av alla fina länder och vackra platser jag såg under min resa. Det var så vackert.