Minnen, del 2.

Fortsättning på gårdagens inlägg: Minnen - ett dagboksutdrag. Läs gärna det först!
I slutändan blev det tillbaka hem 17-åriga jag var tvungen att flytta i alla fall, trots att det var det enda alternativ jag sa helt nej till. På sätt och vis lurade de mig. De sa att jag bara skulle behöva bo hemma i några veckor, att jag innan den 1:a april skulle få flytta till ett behandlingshem eller liknande. Jag ville bort från BUP, från mitt team som behandlade mig illa, så jag gick med på det. "Om det verkligen bara handlar om några veckor? Det får inte bli längre sen." minns jag till och med att jag sa. De lovade.

Jag packade inte upp. Alla mina saker låg kvar i pappkassarna jag bott i de senaste månaderna och jag var redo att åka vilken dag som helst. Men veckorna gick. 1:a april passerade. Från soc kom negativt besked efter negativt besked. De pratade - med ett undantag - inte med mig, bara med m, men genom henne fick jag höra att ingen ville ta emot mig. Jag väntade och väntade. Tills jag inte orkade vänta längre. Det var lättare att stanna i det som var, det jag åtminstone kände till, än att fortsätta leva i ovissheten och fortsätta ha hela min omgivning arg, upprörd och emot mig. Jag var trots allt bara 17 år.

Ätstörningen och självskadebeteendet, dvs. mina egna problem, klarade jag att ta mig ur med öppenvårdsterapi. Men jag fick leva kvar i vad som en kort period var lite bättre men som snart blev ännu värre, ännu mer kaos och en helt sjuk miljö, tills jag som 19-åring fick tag på ett 7 månaders andrahandskontrakt och äntligen kunde flytta. Till MITT hem. Mitt eget trygga varma lugna hela hem. I samma hus, med utsikt över samma underbara sjö, som jag (efter ett par flyttar däremellan) bor i igen nu. Mitt hemma. 💜🙏

Minnen - ett dagboksutdrag.

Dagboksutdrag 17/2-2012, 17 år, på BUP:
"Det är märkligt det här med att bo i en resväska. Att inte ha ett hem. Jag får inte komma tillbaka till jourhemmet. I så fall blir det något annat hem. En ny familj. Det vill min psykolog. Mamma, soc och de andra vill behandlingshem. Jag vill ingenting. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill bort härifrån, men inte någon annanstans heller. På ett sätt vill jag hem, men inte till det som var. Men jag är trött på att inte bo någonstans. På att snabbt slänga ihop en väska och byta rum. Eller hem. Trött på alla nya människor som bara kommer och går. Hittills i år har jag bott på 3 olika ställen, i 7 olika rum, med 5 olika rumskompisar och oändligt många nya människor runtomkring. Jag önskar att ingenting av det här hade hänt. Att jag hade kunnat stå ut. Varför ska jag vara så jävla svag? Fast nej. Jag är inte svag. Jag är stark. Det är starkt att kämpa för att få den hjälp man behöver. Jag ska klara det. På något sätt kommer jag att klara det. Jag är stark nog att ta mig igenom det här och alla andra hinder livet sätter upp. Stark."

Det blir bättre. ♥

Lova att aldrig blunda.

Ikväll kom jag plötsligt att tänka på när vi någon gång under skoltiden satt i en liten grupp och pratade och vår lärare bad oss säga en låt som symboliserade vårt liv. Låten jag valde var Long way to happy av P!NK. Har ni hört den? Den handlar om övergrepp. Tydligt. HUR kan en lärare höra det, veta vad låten handlar om - och inte fråga? Jag tyckte om och litade på den läraren, annars hade jag inte valt den låten. Jag hade redan berättat delar om hur jag hade det och hur jag hade haft det ännu tidigare. Det hade varit så lätt för henne att i den situationen göra något. Att (efteråt förstås) fråga och sen typ ta mig i handen och göra en anmälan, trots att jag skulle varit livrädd.

Det hade jag behövt när jag var yngre. Att någon annan hade tagit beslutet om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Att någon hade hjälpt mig i det. Att någon hade talat om att jag hade rätt till hjälp, att jag inte behövde ha det som jag hade det, att det de gjorde mot mig inte var okej, att jag hade rätt att berätta, att jag hade rätt att göra det som var bäst för mig. För jag visste inte det. Även de år då jag visste att soc fanns, då jag googlade och önskade att jag själv skulle våga kontakta dem, så hade jag ingen aning om att jag faktiskt hade rätt att få hjälp. Att situationen inte var okej. Allt jag fick höra av de som skadade var ju motsatsen: att jag alltid hade haft det bra, att det bara var mig det var fel på, att jag inte hade rätt eller anledning att be om hjälp och att jag inte fick prata om hur det var. Lögner, lögner, lögner vet jag nu - men det visste jag inte då.

"Barn är inte ansvariga för sitt eget skydd, det är vuxnas ansvar att skydda ett utsatt barn" skriver BRIS på deras sida om hur en ska gå tillväga om en misstänker att ett barn far illa. Klicka här för att komma dit. Det är en jättebra sida, med jättebra information. Läs den - och lova att aldrig blunda, att aldrig låta osäkerhet eller att det är obekvämt hindra er från att agera. Tveka aldrig att fråga, att se, att lyssna och att göra en orosanmälan om du misstänker att ett barn far illa.