Varför berättar jag?

Jag skriver, pratar och är öppen om relativt mycket av det jag har gått igenom. Varför?

1. För att jag gång på gång får höra att det hjälper andra.
Att det minskar skuld och skam. Att det ger hopp om att det finns en framtid. Att det känns mindre ensamt. Att det gör det lättare för andra att berätta, söka hjälp och bryta sig fria. Att det öppnar ögon och skapar förståelse hos de som inte själva varit där.

2. För att tystnaden, som aldrig var självvald utan påtvingad av de som skadade, höll på att döda mig. För att jag vet att jag är långtifrån ensam om det. För att det varit så fruktansvärt svårt för mig att komma till läget där jag kan vara så öppen som jag nu ändå är, även om jag fortfarande har några steg kvar innan jag helt är där jag vill vara. Och för att jag tror att det för varje person som berättar, för varje tystnad som bryts, blir lite lite lättare för andra. För de som kommer efter oss.

3. För att jag vet hur hjälpt jag har blivit av de som berättat sina historier innan mig, samtidigt som jag ännu inte har hittat någon som pratar öppet om de delar jag upplevde som värst. När jag mådde dåligt var det en enorm ensamhet och hopplöshet. De jag kände som hade varit med om liknande mådde för det mesta ännu sämre än jag. Jag hade behövt någon som pratade om det, om det jag upplevde som svårast och inte såg någon väg ur. Någon som berättade att hen varit där och hade tagit sig ur det, som visade att det gick att må bra och att ta sig vidare ändå. Jag bestämde mig för att själv bli den personen.

4. Det är en del av mitt liv. När jag skriver och pratar om sånt som dyker upp får jag använda det till något meningsfullt, jag slipper tystnaden och det får finnas istället för att tryckas undan. Det får komma ut istället för att stängas in. Då kan jag när jag skrivit klart gå vidare, fokusera på annat, leva mitt fina liv i nuet, må bra och känna att HELA JAG får finnas. Att jag inte behöver trycka bort en del av mig själv. Stina Wollter (som jag följer på instagram och som är en fantastisk förebild på så många sätt - följ henne!) sa någon gång att hon på sitt konto har skapat det utrymme hon behöver. Lite så känner jag också.

Inlägget är från min instagram. Ni kan följa mig där också, @ddiana_g.

I hope you find your peace.

Ibland blir kontrasten mellan då och nu extra tydlig. Som igår, när den trasiga dåtiden gjorde sig påmind i form av ett meddelande från en gemensam vän till familj som skadat och som jag brutit med. Jag fick bland annat veta att familj än en gång har ljugit om mig.

Inläggets fokus och kontrasten jag pratar om ligger dock inte där, utan efteråt: Meddelandet kommer. Jag känner det meddelandet får mig att känna. Väljer att prata om det. Hanterar det på det sätt som känns rätt. Och går vidare. Fortsätter leva mitt liv. Fortsätter med min vardag. Fortsätter med det jag mår bra av. Fortsätter med mitt.

När jag vaknade imorse, i min egen trygga lägenhet, var det med lugn i bröstet. Nuets lugn. Det blir så tydligt, hur dåtiden inte hör ihop med nutiden. Som att få en tillbakablick i kaoset som var. Deras kaos, som jag gång på gång blev indragen i. 

Nu är jag vuxen. Jag behöver inte gå in i eller ta del av kaoset längre. Alls. Vi har alla ett val. Jag väljer lugn, värme, trygghet, frihet. Jag väljer att må bra. Jag väljer att leva mitt liv som jag vill leva och att låta de leva sitt. Jag hoppas att de också hittar lugn. Och jag är så oändligt tacksam för mitt. 🙏
 
 


PS. Med tanke på rubriken - jag älskar Keshas nya låt Praying. Har ni hört den?

Att ge sig själv chansen.

Himlen bjöd på magi min sista kväll i Kroatien. Otrolig solnedgång, blixtar och regnbåge på samma gång. Nu är jag i Sverige igen. Det känns lite vemodigt att resan är slut, men det finns en del fina personer jag verkligen saknat och längtar väldigt mycket efter att få krama. Och min sjö, förstås. Jag tänkte på den när jag promenerade runt bland de magiska sjöarna och vattenfallen i Plitvice Lakes. Ingen sjö är lika älskad som min. ♥

Det kommer nog att fortsätta komma inlägg från resan ett tag. Jag har minst sagt gjort och sett mycket under de här veckorna. Idag vill jag dela det instagram-inlägg jag skrev den där allra första kvällen på den första nattbussen. Det känns som en evighet sen, trots att det bara gått 16 dagar.
"Folk frågar ibland om jag inte är rädd för att resa ensam. När jag var yngre var jag inte det, men efter det där sista övergreppet för två år sen blev jag rädd. Jätterädd. För mycket. Inte minst för resor. Orkar inte förklara varför nu, ni som fattar ni fattar. Det är två år sen. Nu sitter jag här, på en nattbuss, på väg mot en typ av ensamresa jag alltid drömt om. En del av mig vill mest skrika åt busschauffören att stanna, att jag måste av, att jag inte klarar det här. Men jag vill. Jag vill så himla mycket. Hjärtat vill, brinner, längtar. Det känns i hela mig. 'Vem vill jag vara?' påminner jag mig själv, gång på gång. Och jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag är. En som vågar. En som följer drömmar. En som inte låter rädslan, eller de som skadat, vinna. Så jag kör. Rädslan får säga vad den vill. Djupa andetag och ett steg i taget. Nu åker jag nattbuss. Nu ska jag försöka sova. Imorgon är en ny dag. Imorgon tar jag hand om då."
-18 juni 2017.

Rädslan släppte sitt grepp under resans gång. Helt. För några dagar sen, när ett gäng franska studenter som jag lärde känna i Bosnien frågade om det inte var läskigt att resa ensam, om jag inte var rädd att något skulle hända, svarade jag utan att ens tänka efter: "Nej". Så självklart hann det bli, på bara 15 dagar. Det är fantastiskt. Jag är så, så tacksam att jag vågade. Jag är så, så tacksam att jag gav och fortsätter ge mig själv chansen att vara den jag är, den jag vill vara. Jag har aldrig känt mig så fri. ♥
Väldigt varm - och så glad, så stolt, så fri. Så, så jag. I Vintgar Gorge i Slovenien.