Vi finns också - ett nytt projekt.

Jag har startat ett nytt projekt.✨ Projektet kommer att fortsätta utvecklas, men idag drog den första delen igång. Det är ett instagramkonto, där överlevare får dela sina berättelser, erfarenheter och upplevelser. Vi finns ocksåheter det. Kontots namn är: @vi_finns_ocksa.

"Vi är överlevare av trauma och/eller någon form av social utsatthet under uppväxten. Vi är människor som inte blivit hörda, vars röst inte fått finnas eller inte har räknats. Här tar vi tillbaka vår röst, vår rätt till vår historia och våra erfarenheter. Genom att berätta kan vi hjälpa både oss själva och andra - och sprida information till de som inte varit där. Våra erfarenheter är viktiga. Tillsammans kan vi göra skillnad."

Instagramkontot @vi_finns_ocksa riktar sig till dig som levt eller lever i någon form av utsatthet - och till dig som arbetar med målgruppen eller av annat skäl vill ha ökad förståelse. Varmt välkomna dit! ❤

Minnen - ett dagboksutdrag.

Dagboksutdrag 17/2-2012, 17 år, på BUP:
"Det är märkligt det här med att bo i en resväska. Att inte ha ett hem. Jag får inte komma tillbaka till jourhemmet. I så fall blir det något annat hem. En ny familj. Det vill min psykolog. Mamma, soc och de andra vill behandlingshem. Jag vill ingenting. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill bort härifrån, men inte någon annanstans heller. På ett sätt vill jag hem, men inte till det som var. Men jag är trött på att inte bo någonstans. På att snabbt slänga ihop en väska och byta rum. Eller hem. Trött på alla nya människor som bara kommer och går. Hittills i år har jag bott på 3 olika ställen, i 7 olika rum, med 5 olika rumskompisar och oändligt många nya människor runtomkring. Jag önskar att ingenting av det här hade hänt. Att jag hade kunnat stå ut. Varför ska jag vara så jävla svag? Fast nej. Jag är inte svag. Jag är stark. Det är starkt att kämpa för att få den hjälp man behöver. Jag ska klara det. På något sätt kommer jag att klara det. Jag är stark nog att ta mig igenom det här och alla andra hinder livet sätter upp. Stark."

Det blir bättre. ♥

Varför berättar jag?

Jag skriver, pratar och är öppen om relativt mycket av det jag har gått igenom. Varför?

1. För att jag gång på gång får höra att det hjälper andra.
Att det minskar skuld och skam. Att det ger hopp om att det finns en framtid. Att det känns mindre ensamt. Att det gör det lättare för andra att berätta, söka hjälp och bryta sig fria. Att det öppnar ögon och skapar förståelse hos de som inte själva varit där.

2. För att tystnaden, som aldrig var självvald utan påtvingad av de som skadade, höll på att döda mig. För att jag vet att jag är långtifrån ensam om det. För att det varit så fruktansvärt svårt för mig att komma till läget där jag kan vara så öppen som jag nu ändå är, även om jag fortfarande har några steg kvar innan jag helt är där jag vill vara. Och för att jag tror att det för varje person som berättar, för varje tystnad som bryts, blir lite lite lättare för andra. För de som kommer efter oss.

3. För att jag vet hur hjälpt jag har blivit av de som berättat sina historier innan mig, samtidigt som jag ännu inte har hittat någon som pratar öppet om de delar jag upplevde som värst. När jag mådde dåligt var det en enorm ensamhet och hopplöshet. De jag kände som hade varit med om liknande mådde för det mesta ännu sämre än jag. Jag hade behövt någon som pratade om det, om det jag upplevde som svårast och inte såg någon väg ur. Någon som berättade att hen varit där och hade tagit sig ur det, som visade att det gick att må bra och att ta sig vidare ändå. Jag bestämde mig för att själv bli den personen.

4. Det är en del av mitt liv. När jag skriver och pratar om sånt som dyker upp får jag använda det till något meningsfullt, jag slipper tystnaden och det får finnas istället för att tryckas undan. Det får komma ut istället för att stängas in. Då kan jag när jag skrivit klart gå vidare, fokusera på annat, leva mitt fina liv i nuet, må bra och känna att HELA JAG får finnas. Att jag inte behöver trycka bort en del av mig själv. Stina Wollter (som jag följer på instagram och som är en fantastisk förebild på så många sätt - följ henne!) sa någon gång att hon på sitt konto har skapat det utrymme hon behöver. Lite så känner jag också.

Inlägget är från min instagram. Ni kan följa mig där också, @ddiana_g.