Att ge sig själv chansen.

Himlen bjöd på magi min sista kväll i Kroatien. Otrolig solnedgång, blixtar och regnbåge på samma gång. Nu är jag i Sverige igen. Det känns lite vemodigt att resan är slut, men det finns en del fina personer jag verkligen saknat och längtar väldigt mycket efter att få krama. Och min sjö, förstås. Jag tänkte på den när jag promenerade runt bland de magiska sjöarna och vattenfallen i Plitvice Lakes. Ingen sjö är lika älskad som min. ♥

Det kommer nog att fortsätta komma inlägg från resan ett tag. Jag har minst sagt gjort och sett mycket under de här veckorna. Idag vill jag dela det instagram-inlägg jag skrev den där allra första kvällen på den första nattbussen. Det känns som en evighet sen, trots att det bara gått 16 dagar.
"Folk frågar ibland om jag inte är rädd för att resa ensam. När jag var yngre var jag inte det, men efter det där sista övergreppet för två år sen blev jag rädd. Jätterädd. För mycket. Inte minst för resor. Orkar inte förklara varför nu, ni som fattar ni fattar. Det är två år sen. Nu sitter jag här, på en nattbuss, på väg mot en typ av ensamresa jag alltid drömt om. En del av mig vill mest skrika åt busschauffören att stanna, att jag måste av, att jag inte klarar det här. Men jag vill. Jag vill så himla mycket. Hjärtat vill, brinner, längtar. Det känns i hela mig. 'Vem vill jag vara?' påminner jag mig själv, gång på gång. Och jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag är. En som vågar. En som följer drömmar. En som inte låter rädslan, eller de som skadat, vinna. Så jag kör. Rädslan får säga vad den vill. Djupa andetag och ett steg i taget. Nu åker jag nattbuss. Nu ska jag försöka sova. Imorgon är en ny dag. Imorgon tar jag hand om då."
-18 juni 2017.

Rädslan släppte sitt grepp under resans gång. Helt. För några dagar sen, när ett gäng franska studenter som jag lärde känna i Bosnien frågade om det inte var läskigt att resa ensam, om jag inte var rädd att något skulle hända, svarade jag utan att ens tänka efter: "Nej". Så självklart hann det bli, på bara 15 dagar. Det är fantastiskt. Jag är så, så tacksam att jag vågade. Jag är så, så tacksam att jag gav och fortsätter ge mig själv chansen att vara den jag är, den jag vill vara. Jag har aldrig känt mig så fri. ♥
Väldigt varm - och så glad, så stolt, så fri. Så, så jag. I Vintgar Gorge i Slovenien.

Plitvička Jezera.

Igår lämnade jag storstaden Zagreb, Kroatiens huvudstad, för natur, sjöar och magiska vattenfall i Plitvička Jezera - Plitvice Lakes National Park. Det är mer min grej. Innan den här resan hade jag aldrig sett och alltid drömt om riktiga vattenfall. Nu har jag sett många, både här och i Slovenien. Parken är magisk. Vattenfallen, de 20 sjöarna, floderna, de små träbroarna, berg, grottor, skog, natur. Jag bodde på ett hotell i närheten och fick därmed två dagar i parken (den andra dagen gratis dessutom, via hotellet!). Så magiskt. Framförallt gårdagens sena kväll och dagens tidiga morgon, när jag slapp både den värsta värmen och de värsta turistgrupperna.
Vet ni vad jag gjorde mer? Jag hyrde roddbåt! Ensam. Det var bara män och heteropar där männen rodde -och så jag. Men jag gjorde det! Det kanske låter fånigt, men för mig var det en SÅ stor seger. Jag gjorde det! Jag klarade det! Jag hyrde roddbåt och rodde, ensam, i en helt magisk sjö. Hah! alla som försökt säga vad jag kan och inte kan. Hah! 
 

Starka ord från Diana 15 år.

Om ett par veckor ska jag göra något jag längtar jättemycket efter, som jag jättegärna vill och som ingår i mina drömmar - men som jag också är rädd för. Rädd på nivån att jag vaknar med bultande hjärta klockan 4 på morgonen och undrar vad jag egentligen gett mig in i. Det kommer att gå bra, det vet jag. Jag vet att jag kommer att klara av det och att det kommer bli helt underbart. Det är okej att vara rädd. Det är just då, när vi går utanför vår trygghetszon och utmanar våra rädslor, som vi växer och utvecklas.

När jag igår kväll envist fick ägna mig åt att peppa och övertyga den rädda delen av mig om att det visst är en bra idé att fullfölja det, att gå emot rädslan och följa mitt hjärta, så hittade jag ett dagbokscitat av Diana 15 år. Diana 15 år som levde i ett helvete hon accepterat att hon i stunden inte kunde förändra, men som hon gav sig tusan på att överleva. Diana 15 år som slukade självhjälpsböcker och noggrannt gjorde böckernas alla övningar för att stärka sig själv så mycket hon kunde, så att hon skulle vara redo den dag hon äntligen blev fri. Diana 15 år som klamrade sig fast vid framtiden, vid sina mål och som lovade sig själv att aldrig låta rädsla vinna över drömmarna.

Diana 15 år som i form av en dagboksanteckning skickade världens mest peppande inspirerande budskap till Diana 22, som precis då behövde lite pepp. Vilken häftig känsla! 
Tack för det, mitt 15-åriga jag! 🙏😍❤