Våra röster som äntligen får höras.

Jag har skrivit om det på andra sociala medier, men inte här. Om #metoo och allt som följt av det. #Metoo, förstås, men det vet ni ju redan. Övergreppen jag blev utsatt för både som litet barn och senare har jag skrivit om många gånger förr. Jag är glad, blir så stärkt, varm, rörd och stolt över att tystnaden är bruten. Det känns inte ensamt längre. Det känns som att vi är så många som står tillsammans, backar varandra och gemensamt slänger tillbaka skammen dit den hör hemma. Den var aldrig vår. Jag blir såklart också ledsen för allt det fruktansvärda så många blivit utsatta för. Och arg. Arg på män som skadar. Arg på orättvisor, förtryck, skadliga strukturer. Arg på de som blundar, tystar, misstror, förminskar. De som tar förövarnas sida. De som vägrar välja sida och därmed per automatik tar förövarnas. De som skuldbelägger oss som blivit utsatta, istället för de som begått brotten.

Men mest av allt blir jag glad, stolt och stärkt över att våra röster äntligen får höras. 
Jag hoppas att vi aldrig tystas ner igen. Jag hoppas att vi förändrar det här på riktigt nu.

Vi finns också - ett nytt projekt.

Jag har startat ett nytt projekt.✨ Projektet kommer att fortsätta utvecklas, men idag drog den första delen igång. Det är ett instagramkonto, där överlevare får dela sina berättelser, erfarenheter och upplevelser. Vi finns ocksåheter det. Kontots namn är: @vi_finns_ocksa.

"Vi är överlevare av trauma och/eller någon form av social utsatthet under uppväxten. Vi är människor som inte blivit hörda, vars röst inte fått finnas eller inte har räknats. Här tar vi tillbaka vår röst, vår rätt till vår historia och våra erfarenheter. Genom att berätta kan vi hjälpa både oss själva och andra - och sprida information till de som inte varit där. Våra erfarenheter är viktiga. Tillsammans kan vi göra skillnad."

Instagramkontot @vi_finns_ocksa riktar sig till dig som levt eller lever i någon form av utsatthet - och till dig som arbetar med målgruppen eller av annat skäl vill ha ökad förståelse. Varmt välkomna dit! ❤

Minnen - ett dagboksutdrag.

Dagboksutdrag 17/2-2012, 17 år, på BUP:
"Det är märkligt det här med att bo i en resväska. Att inte ha ett hem. Jag får inte komma tillbaka till jourhemmet. I så fall blir det något annat hem. En ny familj. Det vill min psykolog. Mamma, soc och de andra vill behandlingshem. Jag vill ingenting. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill bort härifrån, men inte någon annanstans heller. På ett sätt vill jag hem, men inte till det som var. Men jag är trött på att inte bo någonstans. På att snabbt slänga ihop en väska och byta rum. Eller hem. Trött på alla nya människor som bara kommer och går. Hittills i år har jag bott på 3 olika ställen, i 7 olika rum, med 5 olika rumskompisar och oändligt många nya människor runtomkring. Jag önskar att ingenting av det här hade hänt. Att jag hade kunnat stå ut. Varför ska jag vara så jävla svag? Fast nej. Jag är inte svag. Jag är stark. Det är starkt att kämpa för att få den hjälp man behöver. Jag ska klara det. På något sätt kommer jag att klara det. Jag är stark nog att ta mig igenom det här och alla andra hinder livet sätter upp. Stark."

Det blir bättre. ♥