Be fearless.


Till hösten har jag sökt utbildningar som leder mot det jag verkligen vill. Det som får bröstet att brinna av passion och engagemang. Det som känns så rätt, så jag, och som jag längtar så mycket efter att få komma igång med.

Jag vill jobba med utsatta barn. Jag har så många tankar och planer om hur och på vilket sätt - men det viktiga just nu är att bara tanken gör det alldeles varmt i bröstet och får mig att känna mig mer levande än någonsin tidigare.

Jag har varit så rädd för att berätta om det. Inte för att jag inte ska klara det, för det vet jag att jag kommer - men rädd att andra ska säga att jag på grund av mina erfarenheter och det jag varit med om inte kan. Rädd att folk ska tro att jag gett upp de skådespelardrömmar jag klamrat mig fast vid sen jag var liten, trots att jag vet att jag bara landat mer i mig själv och hittat något som känns ännu mer rätt, som brinner ännu starkare.

Men vad spelar det egentligen för roll om folk dömer eller inte förstår? Jag vet. Jag förstår. Jag ska jobba med att hjälpa utsatta barn. Jag är på väg. Och jag längtar så mycket. 

När drömmar byter form.

Ibland går saker inte som planerat. Ibland förändras planer och drömmar, eller åtminstone sättet att se på drömmarna. Jag kommer inte att åka till New York i höst. Det var ett otroligt svårt beslut att fatta, men är väl igenomtänkt, diskuterat med många och känns rätt. Det beror främst på ekonomiska skäl; att det är så ruskigt dyrt trots stipendiet (914 500 kronor för två år och utöver det mat och levnadskostnader), att jag skulle behöva leva under existensminimum, ändå inte vet om jag får ihop pengarna till andra året då 300 000 kronor fortfarande fattas och jag faktiskt inte vill sitta med 600 000 kronor i studieskulder efteråt. Det känns inte värt det. Tidigare behövde jag min dröm för att överleva. Nu är det en stor dröm, men jag har fler. Drömmar jag inte är redo att välja bort, vilket kostnaden skulle tvinga mig att göra. 

Istället för att åka till New York i höst kommer planet att gå till Nepal. Jag har fått en volontärtjänst på ett litet barnhem där och ska vara ansvarig för hemsida, sociala medier, arrangera evenemang, samla in pengar, organisera andra volontärer och såklart ta hand om barnen. Det känns fantastiskt. Tyvärr tror jag inte att jag kan få visum för mer än tre månader, så därefter blir det vidare till något annat land för annat volontärarbete. Jag planerar att stanna i Asien i ungefär ett halvår innan jag åker hem, byter packning, kramar alla - och beger mig ut i Europa istället. Det finns gott om små familjedrivna hotell, hästgårdar och barnfamiljer som vill ha hjälp mot mat och husrum. Planen är att så småningom landa i England. Kanske på någon av de teaterskolor jag tidigare haft kontakt med? Som sagt sig vara intresserade, är billigare, ger mig en högre examen och ett kontaktnät i landet jag vill bo i - inte på andra sidan Atlanten. 

Det känns sorgligt med New York. Folk har inför New York ofta frågat om jag inte är rädd för att lämna tryggheten i Sverige för att åka dit, men jag har inte alls känt så. Vilken trygghet? Nu gör jag det. New York var tryggheten. Men Nepal, att vara volontär och göra skillnad, utforska världen, uppleva olika kulturer, lära mig nya språk, möta nya människor och för första gången i mitt liv bara få vara ung, fri och följa mitt hjärta känns helt fantastiskt. Jag hoppas att ni vill följa med på min resa ändå, trots att det inte blir till New York. Det känns magiskt och jag vill åka nu direkt. <3

Kategori: Inspiration, New York, Om mig, Resor; Taggar: Asien, Barnhem, Drömmar, Frihet, Nepal, New York, Resa, Volontär, Workaway, det blir bättre, skådespeleri;

Så vem är jag?

Jag heter Diana Gimling, är 20 år, född och uppväxt i Stockholm och på väg mot New York där jag ska plugga skådespeleri på The New York Conservatory for Dramatic Arts. Jag har drömt om NYCDA sen jag var 13 år och när jag 2014 var i Los Angeles för att representera Sverige i skådespeleri i World Championship of Performing Arts hittade dem mig och gav mig stipendium.

Min blogg kommer att handla om det. Om skådespelardrömmar, om resor, om hur det är att flytta ensam till ett nytt land och om alla äventyr jag hoppas få uppleva. Min blogg kommer också att handla om psykisk ohälsa, om trauman, om psykiatrin, om självmord och om att stå ut när det är svårt. Jag vill att min blogg ska vara en motvikt till de ytliga skildringar av perfekta liv som ofta syns på sociala medier. Livet ser inte ut som på Facebook och det är okej. Det är okej att inte vara okej och det är okej prata om det.

Jag är en kreativ, målinriktad och envis tjej som tänker för mycket för mitt eget bästa. Djur, natur och hästar ger mig lugn. Jag jobbar som samordnare på ett industriföretag, är volontär i Friends och Suicide Zero, har vid flera tillfällen delat mina erfarenheter av mobbning och psykisk ohälsa i media och vill göra skillnad. Jag dansar tiodans, spelar gitarr, piano, skriver låtar och önskar att jag kunde sjunga. Vill skriva böcker. Älskar att resa och har de senaste åren hunnit med ett par skådespelarresor till USA, roadtrip längs USAs östkust, att fira 18-årsdagen i England och 19-årsdagen med auditions för 26 agenter i Los Angeles. När jag är klar med New York och världen vill jag flytta till Brighton. Det känns som hemma.

Min historia innefattar år av mobbning i skolan, fysiska och sexuella övergrepp av en vuxen jag borde ha kunnat lita på, andra svåra situationer och en åtta år lång kamp för att få hjälp. Från det att jag som 9-åring hade min första kontakt med BUP till dess att jag som 17-åring fick hjälp hann jag fastna i självskadebeteende och ätstörning, hoppa av gymnasiet, tillbringa månader inlagd på BUP och försöka ta mitt liv. Min räddning blev att börja i DBT och nu, tre år senare, är jag fri från ätstörning, självskadebeteende, vet att livet alltid är värt att leva och har bearbetat mycket av det jag varit med om. Jag har fortfarande PTSD och ibland är det jättetufft, men det får inte längre styra mitt liv. Därav bloggnamnet: nu är livet mitt.