Hos Mia i Spanien.

Jag kom precis hem från Spanien där jag har hälsat på Mia som var väldigt viktig för mig under min uppväxt och som bor där nu. När jag träffade Mia första gången hade jag precis fyllt 12 år och var på ett höstlovsridläger på hennes hästgård i Tierp. Jag trivdes så bra, kände mig så trygg och varm och tyckte så mycket om Mia och hennes sätt att jobba med hästarna. När lägret var slut var jag helt otröstligt ledsen och ville inte åka hem. Mia sa att jag fick komma tillbaka, att jag kunde hälsa på någon helg, men jag trodde henne inte: "Det säger du bara för att jag ska sluta gråta." Vi skojade om det många gånger åren som följde - även nu. 11 år senare står det väldigt klart att hon menade det.

För att göra en lång historia kort började jag åka dit på helger och lov, så ofta jag kunde. Red, hjälpte till med hästarna, i stallet och på gården, jobbade på ridläger. Jag älskade det. Utöver det roliga - och hårda - jobb en hästgård innebär så kommer också några av mina finaste uppväxtminnen därifrån. Vi pratade, spelade gitarr, lagade och åt mat tillsammans, drack varm choklad med vispgrädde ute på verandan när lägerbarnen hade somnat. Jag hade som ni vet en väldigt tuff uppväxt och Mia var jätteviktig för mig.

Till slut lyckades tyvärr min familj som skadade mig ta henne och det ifrån mig. Mia fanns kvar, hon har aldrig gått - men de nådde in så mycket i mig att jag inte vågade ha kontakt med henne längre. Sist vi sågs var sommaren när jag var 16, när jag snart skulle fylla 17. När jag som vuxen hade brutit mig fri och vågade skriva till henne igen hade hon flyttat till Spanien - och nu var jag alltså där och hälsade på.
Det har varit några helt underbara dagar. Vi har varit ute i stallet. Jobbat med hästarna. Ridit. Hennes ena dotter och två av barnbarnen var också där och hälsade på, så jag fick hjälpa ena lilla barnbarnet rida (gud vad jag har saknat kombinationen barn och hästar - bland det bästa som finns!). Vi har åkt på husbilsjakt i närliggande städer. Badat och myst på stranden. Ätit. Haft grillkväll. Spelat gitarr. Pratat. Som om de där 6 åren då vi inte setts aldrig funnits. Precis som förut, fast på lite varmare breddgrader och med skillnaden i att jag också är fri nu. Så otroligt fint. ♥

Počitelj i Bosnien-Hercegovina.

När jag var i Bosnien stannade bussen jag åkte med i byn Počitelj, innan vi åkte vidare till Mostar och senare Kravice Vattenfall. 

Vi promenerade upp till den gamla borgsruinen, där vi hade helt fantastisk utsikt över byn och omgivningen. Höjdpunkten (haha) var att klättra upp i det högsta tornet. Vår guide (i Bosnien åkte jag som sagt på en guidad tur, för att spara tid och för att det kändes som ett smidigt sätt att hinna se så mycket som möjligt på kort tid) stod nedanför och sa att vi inte skulle klättra upp, att det inte var säkert pga. brant, halt, rasrisk osv. Halva gruppen, inklusive jag, kände oss säkra på fötterna och klättrade upp ändå. När vi kom ner stod guiden där med världens största leende: "Visst är det häftigt?! Jag får inte säga det, men jag hoppas alltid att folk ska klättra upp i alla fall." Lite roligt. Resten av gruppen, som lyssnat på hans varning, var däremot inte så glada. 😬

Sommar i Sverige.

Nu börjar jag landa lite i att jag är hemma. Det är märkligt. Att det tar så lång tid att vänja mig vid att vara i Sverige igen - där jag bor, lever, hittar och har växt upp - men att det går så snabbt och så lätt att anpassa mig till något nytt, att när jag t.ex. reser bort vänja mig vid i princip vilka förhållanden som helst. Det tar aldrig många timmar på en resa innan allt "där hemma" känns så ofantligt långt bort, innan det känns som att allt jag någonsin gjort är att leva som jag gör just då på resan.

Ett par timmar in på senaste resan kändes det till exempel så självklart att tillbringa flera dygn på bussar. Att sova på buss, äta på buss, gå på (väldigt äcklig) toa på buss. Högsta lyckan var i de städer där jag hade några timmar emellan bussbyten, så att jag - innan jag gick ut och utforskade - kunde använda busstationens riktiga toaletter, byta om, tvätta av mig, fylla på vattenflaskorna och svalka ansiktet i kallt vatten. Det kändes som sån lyx. Redan dag två kändes det som att det var mitt liv nu: att bo på bussar, ha min ryggsäck som huvudkudde och njuta av lyxen med busstationernas offentliga toaletter.

Likaså varje nytt boende, varje ny plats, varje nytt land - jag vänjer mig så fort. Då är det hemma. Då lever jag som jag gör där. Då är jag där. Saknar inget annat. När jag kommer hem däremot känns allt så konstigt, så främmande, så ovant och tar flera veckor att vänja mig. Varje morgon i de snart två veckorna sen jag kom hem har jag vaknat, nyvaket tittat runt i lägenheten, inte känt igen mig, nästan känt lite panik i bröstet när jag undrat var jag är och funderat över vad som gäller här - och sen kommit på: "Ja just det, jag är hemma igen. Det är ju min lägenhet jag är i."

Men nu börjar jag som sagt landa i Sverige igen. Som ni ser på bilderna är sommar i Stockholm väldigt fint det också. Och inatt bokade jag en liten resa till, senare i sommar... Betydligt kortare och väldigt annorlunda än den här, men väldigt fin och viktig på ett helt annat sätt. Wiie!