Počitelj i Bosnien-Hercegovina.

När jag var i Bosnien stannade bussen jag åkte med i byn Počitelj, innan vi åkte vidare till Mostar och senare Kravice Vattenfall. 

Vi promenerade upp till den gamla borgsruinen, där vi hade helt fantastisk utsikt över byn och omgivningen. Höjdpunkten (haha) var att klättra upp i det högsta tornet. Vår guide (i Bosnien åkte jag som sagt på en guidad tur, för att spara tid och för att det kändes som ett smidigt sätt att hinna se så mycket som möjligt på kort tid) stod nedanför och sa att vi inte skulle klättra upp, att det inte var säkert pga. brant, halt, rasrisk osv. Halva gruppen, inklusive jag, kände oss säkra på fötterna och klättrade upp ändå. När vi kom ner stod guiden där med världens största leende: "Visst är det häftigt?! Jag får inte säga det, men jag hoppas alltid att folk ska klättra upp i alla fall." Lite roligt. Resten av gruppen, som lyssnat på hans varning, var däremot inte så glada. 😬

Sommar i Sverige.

Nu börjar jag landa lite i att jag är hemma. Det är märkligt. Att det tar så lång tid att vänja mig vid att vara i Sverige igen - där jag bor, lever, hittar och har växt upp - men att det går så snabbt och så lätt att anpassa mig till något nytt, att när jag t.ex. reser bort vänja mig vid i princip vilka förhållanden som helst. Det tar aldrig många timmar på en resa innan allt "där hemma" känns så ofantligt långt bort, innan det känns som att allt jag någonsin gjort är att leva som jag gör just då på resan.

Ett par timmar in på senaste resan kändes det till exempel så självklart att tillbringa flera dygn på bussar. Att sova på buss, äta på buss, gå på (väldigt äcklig) toa på buss. Högsta lyckan var i de städer där jag hade några timmar emellan bussbyten, så att jag - innan jag gick ut och utforskade - kunde använda busstationens riktiga toaletter, byta om, tvätta av mig, fylla på vattenflaskorna och svalka ansiktet i kallt vatten. Det kändes som sån lyx. Redan dag två kändes det som att det var mitt liv nu: att bo på bussar, ha min ryggsäck som huvudkudde och njuta av lyxen med busstationernas offentliga toaletter.

Likaså varje nytt boende, varje ny plats, varje nytt land - jag vänjer mig så fort. Då är det hemma. Då lever jag som jag gör där. Då är jag där. Saknar inget annat. När jag kommer hem däremot känns allt så konstigt, så främmande, så ovant och tar flera veckor att vänja mig. Varje morgon i de snart två veckorna sen jag kom hem har jag vaknat, nyvaket tittat runt i lägenheten, inte känt igen mig, nästan känt lite panik i bröstet när jag undrat var jag är och funderat över vad som gäller här - och sen kommit på: "Ja just det, jag är hemma igen. Det är ju min lägenhet jag är i."

Men nu börjar jag som sagt landa i Sverige igen. Som ni ser på bilderna är sommar i Stockholm väldigt fint det också. Och inatt bokade jag en liten resa till, senare i sommar... Betydligt kortare och väldigt annorlunda än den här, men väldigt fin och viktig på ett helt annat sätt. Wiie!

Magiskt vackra Slovenien.

Bilder från någonstans i Slovenien, när jag promenerade till Vintgar Gorge. Det var så vansinnigt vackert. Vansinnigt varmt var det också och jag gick vilse, fick gå ännu många fler kilometer än vad jag hade räknat med, båda mina vattenflaskor tog slut mitt ute i ingenstans och jag insåg snabbt att mina sandaler inte var gjorda att gå långt i - men trots det var det så vackert att jag gick runt alldeles tårögd, med världens finaste känsla i bröstet och en sån otrolig frihetskänsla inombords. Bergen, naturen, tystnaden... Utöver en grupp cyklister som gissningsvis var på väg mot samma mål såg jag inte en människa på hela vägen. Alldeles, alldeles magiskt var det. ♥

Slovenien var nog det land jag förälskade mig mest i av alla fina länder och vackra platser jag såg under min resa. Det var så vackert.