Kroatiens huvudstad Zagreb.

På min lilla Europe by bus-tur i somras besökte jag även Kroatiens huvudstad Zagreb. Det var en stad jag upplevde som ganska svår att få grepp om. Jag menar inte det som något negativt, bara en iaktagelse. Trots att jag hade svårt att få ihop en helhetsbild av staden tyckte jag mycket om alla olika delar av den. Jag skulle gärna åka tillbaka och utforska vidare, och skulle rekommendera den till andra. Att jag upplevde den som svår att få grepp om kan dels bero på att jag inte var speciellt påläst, bara var där två nätter och dessutom ganska trött de dagarna - men också på att staden kändes väldigt delad.

Jag bodde en bit utanför stan, i ett område med många slitna hus, mycket klotter och trasiga fasader. Utseendemässigt var kontrasten till de rena, hela, färggranna och ganska lyxiga turistgatorna väldigt stor. Även prisskillnaderna var enorma. I mitt område fick jag en stor riktigt god middag för lika mycket som jag på en turistgata betalade för ett glas apelsinjuice. Kontraster.
Jag bodde i ett jättefint och mysigt rum i Zagreb. Först blev jag lite förvånad, för jag bokade rummet via en hotellsida och trodde utifrån recensionerna osv. att det skulle vara ett enkelrum på ett vandrarhem - men det visade sig vara ett rum i en persons källare. Det var dock det mysigaste rummet på hela resan! Det var en gammal kvinna som hade huset. Hon pratade nästan ingen engelska alls, hennes dotter hjälpte henne med bokningarna, men hon tog emot mig så varmt och välkomnande, försökte ändå berätta och ge tips om Zagreb och la dessutom fram både te och kaffe åt mig. Så fint. ♥
Zagrebs spårvagn & spårvagnsbiljett, som köptes i små söta kiosker vid namn "Tisak". Spårvagnen var snabb, mysig och borde ha varit enkel - ändå lyckades jag åka fel sjuhundraelva gånger. Jag förstår inte vad det var som var så svårt, men jag höll på att bli tokig. Framförallt första kvällen när jag hade rest sen kl 6 på morgonen, kommit fram mycket senare än planerat pga. flera timmars kö i gränskontrollen, hade packning, skavsår, var trött, varm, hungrig och försökte hitta till boendet men hamnade fel hela tiden - då var lusten rätt stor att sätta mig ner på trottoarkanten och typ gråta, men det gick till sist!
Den vackra muren utanför katedralen.En av huvudanledningarna till att jag valde att åka till just Zagreb var att jag läst om Museum of Broken Relationships och tyckte att det verkade jättehäftigt. Det är ett museum dit personer kan lämna symboliska föremål och berättelser om brustna relationer. De som grundade museet ansåg att det saknas utrymme för den sortens sorg. På museet fanns alltifrån en yxa, dataspel, ett barns gulliga kärleksbrev till ett annat barn, ett brev till en pappa som aldrig var en pappa och en polisanmälan om våldtäkt. Berättelser som närapå fick tårarna att rinna och berättelser som fick mig att skratta högt. Det rekommenderas verkligen! Så annorlunda, och en väldigt fin tanke bakom.

Botaniska trädgården var jättemysig. Jag landade där i slutet av dagen. Njöt i skuggan på en bänk. Stillsamt. Och det fanns sköldpaddor i dammen! 

Hos Mia i Spanien.

Jag kom precis hem från Spanien där jag har hälsat på Mia som var väldigt viktig för mig under min uppväxt och som bor där nu. När jag träffade Mia första gången hade jag precis fyllt 12 år och var på ett höstlovsridläger på hennes hästgård i Tierp. Jag trivdes så bra, kände mig så trygg och varm och tyckte så mycket om Mia och hennes sätt att jobba med hästarna. När lägret var slut var jag helt otröstligt ledsen och ville inte åka hem. Mia sa att jag fick komma tillbaka, att jag kunde hälsa på någon helg, men jag trodde henne inte: "Det säger du bara för att jag ska sluta gråta." Vi skojade om det många gånger åren som följde - även nu. 11 år senare står det väldigt klart att hon menade det.

För att göra en lång historia kort började jag åka dit på helger och lov, så ofta jag kunde. Red, hjälpte till med hästarna, i stallet och på gården, jobbade på ridläger. Jag älskade det. Utöver det roliga - och hårda - jobb en hästgård innebär så kommer också några av mina finaste uppväxtminnen därifrån. Vi pratade, spelade gitarr, lagade och åt mat tillsammans, drack varm choklad med vispgrädde ute på verandan när lägerbarnen hade somnat. Jag hade som ni vet en väldigt tuff uppväxt och Mia var jätteviktig för mig.

Till slut lyckades tyvärr min familj som skadade mig ta henne och det ifrån mig. Mia fanns kvar, hon har aldrig gått - men de nådde in så mycket i mig att jag inte vågade ha kontakt med henne längre. Sist vi sågs var sommaren när jag var 16, när jag snart skulle fylla 17. När jag som vuxen hade brutit mig fri och vågade skriva till henne igen hade hon flyttat till Spanien - och nu var jag alltså där och hälsade på.
Det har varit några helt underbara dagar. Vi har varit ute i stallet. Jobbat med hästarna. Ridit. Hennes ena dotter och två av barnbarnen var också där och hälsade på, så jag fick hjälpa ena lilla barnbarnet rida (gud vad jag har saknat kombinationen barn och hästar - bland det bästa som finns!). Vi har åkt på husbilsjakt i närliggande städer. Badat och myst på stranden. Ätit. Haft grillkväll. Spelat gitarr. Pratat. Som om de där 6 åren då vi inte setts aldrig funnits. Precis som förut, fast på lite varmare breddgrader och med skillnaden i att jag också är fri nu. Så otroligt fint. ♥

Počitelj i Bosnien-Hercegovina.

När jag var i Bosnien stannade bussen jag åkte med i byn Počitelj, innan vi åkte vidare till Mostar och senare Kravice Vattenfall. 

Vi promenerade upp till den gamla borgsruinen, där vi hade helt fantastisk utsikt över byn och omgivningen. Höjdpunkten (haha) var att klättra upp i det högsta tornet. Vår guide (i Bosnien åkte jag som sagt på en guidad tur, för att spara tid och för att det kändes som ett smidigt sätt att hinna se så mycket som möjligt på kort tid) stod nedanför och sa att vi inte skulle klättra upp, att det inte var säkert pga. brant, halt, rasrisk osv. Halva gruppen, inklusive jag, kände oss säkra på fötterna och klättrade upp ändå. När vi kom ner stod guiden där med världens största leende: "Visst är det häftigt?! Jag får inte säga det, men jag hoppas alltid att folk ska klättra upp i alla fall." Lite roligt. Resten av gruppen, som lyssnat på hans varning, var däremot inte så glada. 😬