Erfarenheter.

Jag vet att det bland mina internetvänner finns många som har varit med om svåra saker och nu eller i framtiden vill jobba med att hjälpa andra. Bli socionomer, sjuksköterskor, läkare, psykologer. Jag har också av många av er hört att ni är rädda att er bakgrund ska vara ett hinder, att ni på grund av det ni gått igenom inte kommer kunna jobba med människor (eller att andra kommer tro att ni inte kan det). En del av er har fått höra det av andra, inte minst av just vårdpersonal och myndighetskontakter. Så var det för mig också, och jag trodde också så. Att börja plugga till socionom kändes som att bryta en oskriven regel, gå över en gräns som inte fick passeras. Nu vet jag att det inte är sant, att jag i liknande yrkeskategorier är långtifrån ensam om mina erfarenheter. Jag tillhör dessutom skaran som ser egna erfarenheter som en tillgång och en styrka. I sammanhanget är jag faktiskt tacksam för dem.

Givetvis är det viktigt att bearbeta och lära sig hantera det. Att vara medveten om och reflektera kring hur det påverkar en. För påverkar gör det, såklart. Vi bär alltid med oss det vi varit med om. Ett samtal med min fina arbetsgrupp i skolan idag fick mig att inse att det faktiskt gäller ALLA erfarenheter - inte bara för oss som haft det tufft. Även den med en trygg stabil uppväxt utan traumatiska händelser bär med sig det. Även goda erfarenheter eller att ha växt upp mer enligt normen påverkar hur vi ser, tolkar och uppfattar världen, situationer, människor. Vilka värderingar, utgångspunkter, antaganden vi bär med oss.

För mig var det en ganska befriande insikt, som jag kände att jag ville dela med er. Ni som kanske känner som jag gjorde. Som inte vet om ni kan eller får. ALLA har erfarenheter och ALLA behöver förhålla sig till dem i mötet med människor - vilka erfarenheterna än är. ✨

Känslan av att följa sin dröm.


På juridiktentan i lördags kom jag på mig själv med att sitta och le för mig själv när jag skrev. Det gjorde jag på psykologitentan också. Och på tentan om samhällsstrukturer. Visst är det märkligt? En fyra timmar lång tenta på en lördag, som hindrade mig från att gå med min bästa vän på en julig hundparad(!!!) eller att hinna få typ något dagsljus alls och där jag skrev och skrev och skrev mer eller mindre oavbrutet i alla fyra timmar - och jag ler, trivs och tycker att det är roligt. En tenta.

"Ingen kan i alla fall ifrågasätta att du går rätt utbildning", skrattade min vän när jag berättade det.

För mig är det så viktigt att göra det jag vill, det jag brinner för. Det jag verkligen brinner för. Att alltid gå i riktning mot mina drömmar. Och när jag gör det, när det är en del av eller för mina drömmar - då blir det mesta lätt, roligt, inspirerande. Självklart har alla tyngre dagar eller perioder, när en är trött och sliten och önskar sig lite ledighet. Och ändå, även då, känns det rätt. Helt och varmt i bröstet. Känslan som kommer från att vara den en är, leva det liv en vill leva. Motivationen som kommer från att göra det en vill och följa sin dröm.

Den känslan önskar jag alla.
Tenta på en lördag = helg på söndag och måndag istället. Den såg ut ungefär så här. ↑

Kattvakt.

Inga ord behövs. 👆❤


Det enda negativa med att vara kattvakt är att det är väldigt svårt att slita sig från gosandet för att gå upp och ut i kylan på morgonen... Men ursäkten "Jag har två katter på magen, så jag kan tyvärr inte komma till seminariet idag" känns inte riktigt som en godtagbar grund till frånvaro. Inte ens om jag i sann juridikkurs-anda försöker hänvisa till katternas skäliga levnadsnivå (som, åtminstone enligt dem, faktiskt innefattar fri tillgång till vikarierande gos-, lek- och matmänniska när deras mattar är bortresta!) eller något... 😉

Snart får jag i alla fall åka hem till de små sötisarna igen. Det är nämligen i en hel vecka jag får mysa med dem. 😻