Att ge sig själv chansen.

Himlen bjöd på magi min sista kväll i Kroatien. Otrolig solnedgång, blixtar och regnbåge på samma gång. Nu är jag i Sverige igen. Det känns lite vemodigt att resan är slut, men det finns en del fina personer jag verkligen saknat och längtar väldigt mycket efter att få krama. Och min sjö, förstås. Jag tänkte på den när jag promenerade runt bland de magiska sjöarna och vattenfallen i Plitvice Lakes. Ingen sjö är lika älskad som min. ♥

Det kommer nog att fortsätta komma inlägg från resan ett tag. Jag har minst sagt gjort och sett mycket under de här veckorna. Idag vill jag dela det instagram-inlägg jag skrev den där allra första kvällen på den första nattbussen. Det känns som en evighet sen, trots att det bara gått 16 dagar.
"Folk frågar ibland om jag inte är rädd för att resa ensam. När jag var yngre var jag inte det, men efter det där sista övergreppet för två år sen blev jag rädd. Jätterädd. För mycket. Inte minst för resor. Orkar inte förklara varför nu, ni som fattar ni fattar. Det är två år sen. Nu sitter jag här, på en nattbuss, på väg mot en typ av ensamresa jag alltid drömt om. En del av mig vill mest skrika åt busschauffören att stanna, att jag måste av, att jag inte klarar det här. Men jag vill. Jag vill så himla mycket. Hjärtat vill, brinner, längtar. Det känns i hela mig. 'Vem vill jag vara?' påminner jag mig själv, gång på gång. Och jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag är. En som vågar. En som följer drömmar. En som inte låter rädslan, eller de som skadat, vinna. Så jag kör. Rädslan får säga vad den vill. Djupa andetag och ett steg i taget. Nu åker jag nattbuss. Nu ska jag försöka sova. Imorgon är en ny dag. Imorgon tar jag hand om då."
-18 juni 2017.

Rädslan släppte sitt grepp under resans gång. Helt. För några dagar sen, när ett gäng franska studenter som jag lärde känna i Bosnien frågade om det inte var läskigt att resa ensam, om jag inte var rädd att något skulle hända, svarade jag utan att ens tänka efter: "Nej". Så självklart hann det bli, på bara 15 dagar. Det är fantastiskt. Jag är så, så tacksam att jag vågade. Jag är så, så tacksam att jag gav och fortsätter ge mig själv chansen att vara den jag är, den jag vill vara. Jag har aldrig känt mig så fri. ♥
Väldigt varm - och så glad, så stolt, så fri. Så, så jag. I Vintgar Gorge i Slovenien.

En hotellmus och ett gränsövertramp.

Hej ni fina!

Tack för era kommentarer. Svar & kommentarer kommer som sagt när jag är hemma igen. ☺
Just nu sitter jag på stranden. Myser. Njuter av en av de sista dagarna på den här alldeles fantastiska resan. Igår åkte jag till Bosnien & Hercegovina i alla fall. Klättrade upp i ruinerna av en gammal borg i byn Počitelj, utforskade staden Mostar, åt cevapi, fick höra och lära mig om stundvis väldigt hemsk historia, ta del även av starka personliga berättelser (och en del roliga anekdoter), lära känna ett gäng franska studenter som också ägnar sommaren åt ett utforska Östeuropa och avslutningsvis simma i häftiga Kravice vattenfall (side by side med ormar 😳). Men allt det där får ett eget inlägg, senare.
Idag är det avslappnande strandmys som gäller. Och ikväll långpromenad till en fantastisk seafood-restaurang precis vid havet några kilometers strandpromenad bort. Gårkvällen, när jag väl kom tillbaka till Kroatien, blev händelserik. Jag upptäckte att det jag i några dagar avfärdat som en stor konstig spindel i mitt hotellrum inte alls var en spindel, utan en mus. Som jag säkerligen skulle ha tyckt var gullig utomhus eller om den varit tam, men definitivt INTE vill ha i hotellrummet där jag har mina saker, går barfota i mörkret och sover djupt utan koll på vad som händer runtomkring. Way too much kontrollbrist för mig. Så jag vågade mig till sist mycket skakig ner till receptionen och fick byta rum. (De verkade lika chockade som jag, bad tusen gånger om ursäkt och skickade t.o.m. med mig någon upp när jag skulle packa ihop mina saker så att jag slapp gå tillbaka ensam). Är dock lite ledsen för att de nog kommer göra musen illa nu. Jag vill inte ha den i mitt rum, men önskar att de kunde släppa ut den på någon trygg naturplats där det finns gott om god musmat istället - inte döda den. 🐭
Det var inte bara en mus jag stötte på igår. En stund tidigare råkade jag vid busshållplatsen ut för en man som ansåg sig ha rätt att hålla fast mig, smeka mina ärr och kräva min livshistoria fast jag gång på gång sa nej, rör mig inte, jag vill inte prata och försökte dra mig undan. Jag skrev lite om det på instagram och kände att jag ville dela det även här. Läs gärna!

PS. Nej, det är fortfarande inte farligt att resa. Sånt händer överallt. Jag har varit med om samma sak och mycket värre hemma i Stockholm många, många, många gånger. 

Ärr och ett annorlunda möte.

När jag var i Zagreb tidigare i veckan frågade en kvinna på spårvagnen på mycket dålig engelska om mina ärr. Hon undrade om någon hade gjort mig illa. "Father or boy?" frågade hon.

Jag orkade inte dra hela min livshistoria eller börja undervisa en främmande kvinna som knappt förstod engelska om självskadebeteende så jag sa ja, att någon hade gjort mig illa men att allt var bra och att jag var okej nu.

Nej, precis de ärren var det ingen annan fysiskt som orsakade. Det gjorde jag själv som tonåring, i det självskadebeteende jag sedan flera år är fri ifrån. Men om det inte hade varit för all misshandel, övergrepp, allt psykiskt, fysiskt och sexuellt våld jag blev utsatt för under min uppväxt så hade inte heller de ärren funnits. 
Hon tackade Jesus för att jag var okej nu. Själv vet jag inte exakt vad jag tror på, men vad eller vem det än är som hjälpte mig överleva tackar jag också varje dag. Och ärren skäms jag inte för längre. Jag överlevde. Så många gånger kunde, kanske till och med borde, jag ha dött - men jag överlevde. Jag lever. Det kommer jag alltid att vara stolt över.