Att våga fast en är rädd.

Ungefär så här har min dag idag sett ut och jag vet inte om det går att få det så mycket bättre. Jag ägnade förmiddagen åt att transkribera intervjuer i solen på verandan. Fick en stund sällskap av en söt grannkatt. Borde ha pluggat mycket mer, men en vän som var i närheten kom över med lunch och vattenmelon och en bättre pluggpaus kan det nog inte bli.

Nu är det inte ens två veckor kvar tills jag åker. Jag längtar. Och är livrädd. Det är jag alltid. Jag är en person som har väldigt mycket drömmar, stora viktiga mål, vill väldigt mycket. Jag älskar resor, äventyr, att pröva nya saker. Jag vill se, göra och uppleva allt. Men jag är också en person som varit med om svåra saker och är väldigt rädd. "Du är livrädd för allt och gör det ändå", beskrev någon mig en gång och det stämmer väl. Jag är livrädd för allt och jag gör det ändå. För att jag är halv annars. För att jag vill leva.

Jag tror att det är viktigt. Att våga och att fortsätta våga. Hela livet. Våga vad det än är som hjärtat säger. Vad det än är som känns rätt. Att utmana rädsla gör ont ibland, riktigt fysiskt ont, åtminstone i mig - men den smärtan är så mycket mindre och så mycket mer kortvarig än hur det skulle kännas att följa rädslan istället för hjärtat och drömmarna. Att välja bort en del av sig själv. Vad drömmer ni om?

Tiden som går.

Jag åkte förbi det gamla idag, för första gången på flera år. Det gamla. Där jag växte upp. Där jag bodde de där hemska långa åren. Där vissa bor kvar. Jag åkte igenom, åkte förbi. För jag är inte där längre. Jag tog mig loss. Jag bröt mig fri. De som ser mig på tunnelbanan har ingen aning. De ser mig som vem som helst. För jag är vem som helst, nu. Det är bara jag som ser minnena. När jag åker förbi är det bara jag som vet och som ser det som var min värld. Ser, minns, åker vidare. Åker förbi, utan att stanna, utan att gå av, utan att vända tillbaka. Jag åker framåt. Vidare i mitt liv, min nutid. Vidare i det som är mitt. Samma liv, men ändå ett annat. Samma stad, men ändå en annan. Som en helt annan verklighet, så annorlunda är allting nu. Jag fortsätter. Fortsätter framåt. Fortsätter leva. Fortsätter. Fri.

Du som tvivlar. Som sitter fast. Som inte tror. Det finns en framtid. ♥

Känslan av att följa sin dröm.


På juridiktentan i lördags kom jag på mig själv med att sitta och le för mig själv när jag skrev. Det gjorde jag på psykologitentan också. Och på tentan om samhällsstrukturer. Visst är det märkligt? En fyra timmar lång tenta på en lördag, som hindrade mig från att gå med min bästa vän på en julig hundparad(!!!) eller att hinna få typ något dagsljus alls och där jag skrev och skrev och skrev mer eller mindre oavbrutet i alla fyra timmar - och jag ler, trivs och tycker att det är roligt. En tenta.

"Ingen kan i alla fall ifrågasätta att du går rätt utbildning", skrattade min vän när jag berättade det.

För mig är det så viktigt att göra det jag vill, det jag brinner för. Det jag verkligen brinner för. Att alltid gå i riktning mot mina drömmar. Och när jag gör det, när det är en del av eller för mina drömmar - då blir det mesta lätt, roligt, inspirerande. Självklart har alla tyngre dagar eller perioder, när en är trött och sliten och önskar sig lite ledighet. Och ändå, även då, känns det rätt. Helt och varmt i bröstet. Känslan som kommer från att vara den en är, leva det liv en vill leva. Motivationen som kommer från att göra det en vill och följa sin dröm.

Den känslan önskar jag alla.
Tenta på en lördag = helg på söndag och måndag istället. Den såg ut ungefär så här. ↑