Känslan av att följa sin dröm.


På juridiktentan i lördags kom jag på mig själv med att sitta och le för mig själv när jag skrev. Det gjorde jag på psykologitentan också. Och på tentan om samhällsstrukturer. Visst är det märkligt? En fyra timmar lång tenta på en lördag, som hindrade mig från att gå med min bästa vän på en julig hundparad(!!!) eller att hinna få typ något dagsljus alls och där jag skrev och skrev och skrev mer eller mindre oavbrutet i alla fyra timmar - och jag ler, trivs och tycker att det är roligt. En tenta.

"Ingen kan i alla fall ifrågasätta att du går rätt utbildning", skrattade min vän när jag berättade det.

För mig är det så viktigt att göra det jag vill, det jag brinner för. Det jag verkligen brinner för. Att alltid gå i riktning mot mina drömmar. Och när jag gör det, när det är en del av eller för mina drömmar - då blir det mesta lätt, roligt, inspirerande. Självklart har alla tyngre dagar eller perioder, när en är trött och sliten och önskar sig lite ledighet. Och ändå, även då, känns det rätt. Helt och varmt i bröstet. Känslan som kommer från att vara den en är, leva det liv en vill leva. Motivationen som kommer från att göra det en vill och följa sin dröm.

Den känslan önskar jag alla.
Tenta på en lördag = helg på söndag och måndag istället. Den såg ut ungefär så här. ↑

Sånt som är viktigt.

Tentavecka, once again. Juridik. Socialrätt. En inlämning till på fredag. Tenta på lördag. För min del är idag veckans sista hela pluggdag och jag borde verkligen intensivplugga, men jag har en sån där dag när mitt huvud tänker på och har fokus på precis allt förutom pluggandet. Så det blir ett blogginlägg med förhoppningen om att kunna koncentrera mig sen. Det brukar fungera rätt bra.

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om. Sånt där viktigt. Sånt som händer i Sverige och världen. Som vi alla måste ta ställning till. På mina andra sociala medier delade jag precis en artikel angående #vårdensomsvek. Det jag saknat bland alla väldigt viktiga metoo-röster: patienter som blivit utsatta inom vården. Det skulle jag vilja skriva om. Jag skulle också vilja skriva om den viktiga videon bästa organisationen Maskrosbarn publicerade igår, med ett öppet brev från en ungdom till Stefan Löfven:
Och så är det ju allt annat, runtom i världen. Sånt som jag själv inte har erfarenhet av, inte själv kan skriva om, men som jag skulle vilja dela och lyfta för att det är så fruktansvärt, så viktigt och för att jag tänker att det är allas ansvar. Slavhandeln i Libyen, till exempel. De senaste dagarna, så även idag, har jag även jobbat med en etik- och juridikuppgift till skolan, angående LSS och personlig assistans. Läst rättsfall, avslag. Blivit så arg, trött, berörd, ledsen att jag fortfarande inte hittar orden. Och så mycket annat, alla andra viktiga frågor, som borde... som borde vara så självklara.

Det är så mycket som borde skrivas om. Borde göras. Och jag gör så mycket jag kan. Tar diskussioner. Engagerar mig. Agerar. Utbildar mig för att kunna göra ännu mer. Samtidigt som det i mitt eget liv just nu pågår något som är positivt men också tufft. Samtidigt som många i min närhet går igenom tuffa saker. Den tid som blir över vill jag mest titta på söta djurbilder och inte tänka.

Jag tänker att det behövs. För att orka. Jag tänker att vi inte kan hjälpa någon eller göra någon skillnad alls, om vi inte tar hand om oss. Så jag gör det. Tittar på kattungar och hundvalpar, söta serier, pratar med vänner om ytliga småsaker och fokuserar på allt fint i världen. Samtidigt som det inte går att bortse från vilket privilegium det är - att kunna välja, att kunna pausa. Den möjligheten är inte självklar. Men balans, så måste det vara för att det ska vara hållbart. Att göra vad vi kan är inte samma sak som att göra så mycket att vi går sönder. Och om alla utifrån sina omständigheter gjorde vad de kunde, så skulle förändringarna komma snabbt...

(P.S. Jag tycker att Cissi Wallin på sin instagram för ett tag sen skrev fantastiskt bra om kraven utifrån, gällande att ta alla frågor och alla kamper. Det satte igång en del tankar i mig, som mynnade ut i det här inlägget, även om kraven för min egen del i nuet mest - eller kanske till och med bara - kommer inifrån.)

Efter snart två år...

...har jag äntligen ett skrivbord och en riktig sittplats. Titta så fint det blev! Det kom igår och jag är så himla glad.

Andra punkter som står högt upp på min önskelista är:
- en fåtölj (en alldeles egen fåtölj 😭)
- ett litet runt soffbord
- mer köksredskap: durkslag, konservöppnare, bunkar, en större kastrull, fler tallrikar, glas, skålar, skedar.
- en skrivbordslampa.

En ny lite större och mjukare säng drömmer jag också om. Fler ljusslingor. En rund matta. Sen skulle mitt hem vara helt klart, precis som jag vill ha det.

Men, som ni vet, så älskar jag det väldigt mycket redan nu. Det är alldeles perfekt precis som det är.❤ Jag tycker dessutom om att ta det ett steg i taget. Glädjen, stoltheten och lite av mysfaktorn tror jag skulle försvinna om jag redan från början hade kunnat gå och köpa allting. Varje litet steg blir så mycket större, så mycket mer betydelsefullt - som mitt gulliga lilla skrivbord nu. Det är faktiskt min första riktigt, riktigt egna möbel. Den första möbel jag själv köpt, som verkligen bara är min. Det blir så speciellt. 🙏