Vi finns också - ett nytt projekt.

Jag har startat ett nytt projekt.✨ Projektet kommer att fortsätta utvecklas, men idag drog den första delen igång. Det är ett instagramkonto, där överlevare får dela sina berättelser, erfarenheter och upplevelser. Vi finns ocksåheter det. Kontots namn är: @vi_finns_ocksa.

"Vi är överlevare av trauma och/eller någon form av social utsatthet under uppväxten. Vi är människor som inte blivit hörda, vars röst inte fått finnas eller inte har räknats. Här tar vi tillbaka vår röst, vår rätt till vår historia och våra erfarenheter. Genom att berätta kan vi hjälpa både oss själva och andra - och sprida information till de som inte varit där. Våra erfarenheter är viktiga. Tillsammans kan vi göra skillnad."

Instagramkontot @vi_finns_ocksa riktar sig till dig som levt eller lever i någon form av utsatthet - och till dig som arbetar med målgruppen eller av annat skäl vill ha ökad förståelse. Varmt välkomna dit! ❤

Minnen, del 2.

Fortsättning på gårdagens inlägg: Minnen - ett dagboksutdrag. Läs gärna det först!
I slutändan blev det tillbaka hem 17-åriga jag var tvungen att flytta i alla fall, trots att det var det enda alternativ jag sa helt nej till. På sätt och vis lurade de mig. De sa att jag bara skulle behöva bo hemma i några veckor, att jag innan den 1:a april skulle få flytta till ett behandlingshem eller liknande. Jag ville bort från BUP, från mitt team som behandlade mig illa, så jag gick med på det. "Om det verkligen bara handlar om några veckor? Det får inte bli längre sen." minns jag till och med att jag sa. De lovade.

Jag packade inte upp. Alla mina saker låg kvar i pappkassarna jag bott i de senaste månaderna och jag var redo att åka vilken dag som helst. Men veckorna gick. 1:a april passerade. Från soc kom negativt besked efter negativt besked. De pratade - med ett undantag - inte med mig, bara med m, men genom henne fick jag höra att ingen ville ta emot mig. Jag väntade och väntade. Tills jag inte orkade vänta längre. Det var lättare att stanna i det som var, det jag åtminstone kände till, än att fortsätta leva i ovissheten och fortsätta ha hela min omgivning arg, upprörd och emot mig. Jag var trots allt bara 17 år.

Ätstörningen och självskadebeteendet, dvs. mina egna problem, klarade jag att ta mig ur med öppenvårdsterapi. Men jag fick leva kvar i vad som en kort period var lite bättre men som snart blev ännu värre, ännu mer kaos och en helt sjuk miljö, tills jag som 19-åring fick tag på ett 7 månaders andrahandskontrakt och äntligen kunde flytta. Till MITT hem. Mitt eget trygga varma lugna hela hem. I samma hus, med utsikt över samma underbara sjö, som jag (efter ett par flyttar däremellan) bor i igen nu. Mitt hemma. 💜🙏

Minnen - ett dagboksutdrag.

Dagboksutdrag 17/2-2012, 17 år, på BUP:
"Det är märkligt det här med att bo i en resväska. Att inte ha ett hem. Jag får inte komma tillbaka till jourhemmet. I så fall blir det något annat hem. En ny familj. Det vill min psykolog. Mamma, soc och de andra vill behandlingshem. Jag vill ingenting. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill bort härifrån, men inte någon annanstans heller. På ett sätt vill jag hem, men inte till det som var. Men jag är trött på att inte bo någonstans. På att snabbt slänga ihop en väska och byta rum. Eller hem. Trött på alla nya människor som bara kommer och går. Hittills i år har jag bott på 3 olika ställen, i 7 olika rum, med 5 olika rumskompisar och oändligt många nya människor runtomkring. Jag önskar att ingenting av det här hade hänt. Att jag hade kunnat stå ut. Varför ska jag vara så jävla svag? Fast nej. Jag är inte svag. Jag är stark. Det är starkt att kämpa för att få den hjälp man behöver. Jag ska klara det. På något sätt kommer jag att klara det. Jag är stark nog att ta mig igenom det här och alla andra hinder livet sätter upp. Stark."

Det blir bättre. ♥