This is my now.

Vi har rätt att må bra även om någon annan mår dåligt. Vi har rätt att släppa taget, att gå vidare, att välja vår egen framtid och vårt nu. Vi har rätt att välja vilka människor vi vill ha i vårt liv. Vi har rätt att lämna det som varit bakom oss. Vi har rätt att göra det som är bäst för oss och det vi behöver för att må bra. Vi har rätt till frihet. Vi har rätt till trygghet. Vi har rätt till våra liv. ✨

En liten påminnelse bara. 👆💗

En hotellmus och ett gränsövertramp.

Hej ni fina!

Tack för era kommentarer. Svar & kommentarer kommer som sagt när jag är hemma igen. ☺
Just nu sitter jag på stranden. Myser. Njuter av en av de sista dagarna på den här alldeles fantastiska resan. Igår åkte jag till Bosnien & Hercegovina i alla fall. Klättrade upp i ruinerna av en gammal borg i byn Počitelj, utforskade staden Mostar, åt cevapi, fick höra och lära mig om stundvis väldigt hemsk historia, ta del även av starka personliga berättelser (och en del roliga anekdoter), lära känna ett gäng franska studenter som också ägnar sommaren åt ett utforska Östeuropa och avslutningsvis simma i häftiga Kravice vattenfall (side by side med ormar 😳). Men allt det där får ett eget inlägg, senare.
Idag är det avslappnande strandmys som gäller. Och ikväll långpromenad till en fantastisk seafood-restaurang precis vid havet några kilometers strandpromenad bort. Gårkvällen, när jag väl kom tillbaka till Kroatien, blev händelserik. Jag upptäckte att det jag i några dagar avfärdat som en stor konstig spindel i mitt hotellrum inte alls var en spindel, utan en mus. Som jag säkerligen skulle ha tyckt var gullig utomhus eller om den varit tam, men definitivt INTE vill ha i hotellrummet där jag har mina saker, går barfota i mörkret och sover djupt utan koll på vad som händer runtomkring. Way too much kontrollbrist för mig. Så jag vågade mig till sist mycket skakig ner till receptionen och fick byta rum. (De verkade lika chockade som jag, bad tusen gånger om ursäkt och skickade t.o.m. med mig någon upp när jag skulle packa ihop mina saker så att jag slapp gå tillbaka ensam). Är dock lite ledsen för att de nog kommer göra musen illa nu. Jag vill inte ha den i mitt rum, men önskar att de kunde släppa ut den på någon trygg naturplats där det finns gott om god musmat istället - inte döda den. 🐭
Det var inte bara en mus jag stötte på igår. En stund tidigare råkade jag vid busshållplatsen ut för en man som ansåg sig ha rätt att hålla fast mig, smeka mina ärr och kräva min livshistoria fast jag gång på gång sa nej, rör mig inte, jag vill inte prata och försökte dra mig undan. Jag skrev lite om det på instagram och kände att jag ville dela det även här. Läs gärna!

PS. Nej, det är fortfarande inte farligt att resa. Sånt händer överallt. Jag har varit med om samma sak och mycket värre hemma i Stockholm många, många, många gånger. 

Olika färg på våra pass.

Jag är ute och bussar mellan några olika europeiska länder. Det ska jag skriva om senare. Först, nu, måste jag skriva om det sjuka, sjuka och ofattbart orättvisa i att min bussgranne och nyfunna vän precis blev avtvingad från bussen av tysk gränspolis.

Bredvid mig på bussen satt en man från Algeriet. Jag är på grund av sådant jag varit med om ofta rädd för män, men det första jag smsade till min vän Ida när jag klev på bussen igår var att han kändes snäll. Jag hade rätt. Inatt lånade han ut sin tjocktröja som kudde åt mig, för att min nacke inte skulle göra ont. Han bjöd mig på kex & mat. Vi pratade. På färjan Danmark-Tyskland fikade vi tillsammans. Han köpte en juice åt mig för att han tyckte att jag såg trött ut och verkade behöva det. Vi pratade resor, jobb, språk, kulturskillnader. Vi utforskade båten och gick upp på däck. Han tog den här bilden.

När vi körde av färjan i Tyskland klev beväpnad polis på för gränskontroll. Mitt svenska pass tittade de knappt på. De log och var trevliga. Mot mig. Mot oss med svenska, tyska, danska pass. Redan från början otrevliga, hårda, kalla och misstänksamma mot andra, med annat utseende & andra pass. Ena polisen hade hela tiden en hand på vad jag gissar var ett vapen. De samlade in och gick iväg med vissa personers dokument. Min bussgrannes och nyfunna väns bland annat. Jag såg hans ångest, redan när de kom. De andra fick tillbaka sina dokument. Inte min bussgranne. Han blev tvingad att gå av och följa med dem. Så overkligt. Så sjukt. Det är ju inte som att jag inte vetat hur det ser ut, men det blir ändå annorlunda när det kommer så nära. När en ser det i verkligheten. Jag undrar vad som händer med honom nu. Jag önskar att det fanns något jag kunnat göra. Istället sa HAN förlåt till MIG, när polisen kom. Ifall det skulle kännas jobbigt för mig.

Jag skäms över hur jävla lätt det är för mig att vara ute och resa runt, plocka upp mitt svenska pass och inte behöva oroa mig det minsta. Den enda skillnaden mellan oss är att vi är födda i olika länder. Att vi har olika färger på våra pass. Men av någon anledning är mitt medborgarskap mer värt. Öppnar dörrar och ger priviligier, där andras stängs. Det är så orättvist. Så ofattbart orättvist. Jag har inte bättre ord än så just nu. 💔