Varför berättar jag?

Jag skriver, pratar och är öppen om relativt mycket av det jag har gått igenom. Varför?

1. För att jag gång på gång får höra att det hjälper andra.
Att det minskar skuld och skam. Att det ger hopp om att det finns en framtid. Att det känns mindre ensamt. Att det gör det lättare för andra att berätta, söka hjälp och bryta sig fria. Att det öppnar ögon och skapar förståelse hos de som inte själva varit där.

2. För att tystnaden, som aldrig var självvald utan påtvingad av de som skadade, höll på att döda mig. För att jag vet att jag är långtifrån ensam om det. För att det varit så fruktansvärt svårt för mig att komma till läget där jag kan vara så öppen som jag nu ändå är, även om jag fortfarande har några steg kvar innan jag helt är där jag vill vara. Och för att jag tror att det för varje person som berättar, för varje tystnad som bryts, blir lite lite lättare för andra. För de som kommer efter oss.

3. För att jag vet hur hjälpt jag har blivit av de som berättat sina historier innan mig, samtidigt som jag ännu inte har hittat någon som pratar öppet om de delar jag upplevde som värst. När jag mådde dåligt var det en enorm ensamhet och hopplöshet. De jag kände som hade varit med om liknande mådde för det mesta ännu sämre än jag. Jag hade behövt någon som pratade om det, om det jag upplevde som svårast och inte såg någon väg ur. Någon som berättade att hen varit där och hade tagit sig ur det, som visade att det gick att må bra och att ta sig vidare ändå. Jag bestämde mig för att själv bli den personen.

4. Det är en del av mitt liv. När jag skriver och pratar om sånt som dyker upp får jag använda det till något meningsfullt, jag slipper tystnaden och det får finnas istället för att tryckas undan. Det får komma ut istället för att stängas in. Då kan jag när jag skrivit klart gå vidare, fokusera på annat, leva mitt fina liv i nuet, må bra och känna att HELA JAG får finnas. Att jag inte behöver trycka bort en del av mig själv. Stina Wollter (som jag följer på instagram och som är en fantastisk förebild på så många sätt - följ henne!) sa någon gång att hon på sitt konto har skapat det utrymme hon behöver. Lite så känner jag också.

Inlägget är från min instagram. Ni kan följa mig där också, @ddiana_g.

Lova att aldrig blunda.

Ikväll kom jag plötsligt att tänka på när vi någon gång under skoltiden satt i en liten grupp och pratade och vår lärare bad oss säga en låt som symboliserade vårt liv. Låten jag valde var Long way to happy av P!NK. Har ni hört den? Den handlar om övergrepp. Tydligt. HUR kan en lärare höra det, veta vad låten handlar om - och inte fråga? Jag tyckte om och litade på den läraren, annars hade jag inte valt den låten. Jag hade redan berättat delar om hur jag hade det och hur jag hade haft det ännu tidigare. Det hade varit så lätt för henne att i den situationen göra något. Att (efteråt förstås) fråga och sen typ ta mig i handen och göra en anmälan, trots att jag skulle varit livrädd.

Det hade jag behövt när jag var yngre. Att någon annan hade tagit beslutet om att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Att någon hade hjälpt mig i det. Att någon hade talat om att jag hade rätt till hjälp, att jag inte behövde ha det som jag hade det, att det de gjorde mot mig inte var okej, att jag hade rätt att berätta, att jag hade rätt att göra det som var bäst för mig. För jag visste inte det. Även de år då jag visste att soc fanns, då jag googlade och önskade att jag själv skulle våga kontakta dem, så hade jag ingen aning om att jag faktiskt hade rätt att få hjälp. Att situationen inte var okej. Allt jag fick höra av de som skadade var ju motsatsen: att jag alltid hade haft det bra, att det bara var mig det var fel på, att jag inte hade rätt eller anledning att be om hjälp och att jag inte fick prata om hur det var. Lögner, lögner, lögner vet jag nu - men det visste jag inte då.

"Barn är inte ansvariga för sitt eget skydd, det är vuxnas ansvar att skydda ett utsatt barn" skriver BRIS på deras sida om hur en ska gå tillväga om en misstänker att ett barn far illa. Klicka här för att komma dit. Det är en jättebra sida, med jättebra information. Läs den - och lova att aldrig blunda, att aldrig låta osäkerhet eller att det är obekvämt hindra er från att agera. Tveka aldrig att fråga, att se, att lyssna och att göra en orosanmälan om du misstänker att ett barn far illa.

This is my now.

Vi har rätt att må bra även om någon annan mår dåligt. Vi har rätt att släppa taget, att gå vidare, att välja vår egen framtid och vårt nu. Vi har rätt att välja vilka människor vi vill ha i vårt liv. Vi har rätt att lämna det som varit bakom oss. Vi har rätt att göra det som är bäst för oss och det vi behöver för att må bra. Vi har rätt till frihet. Vi har rätt till trygghet. Vi har rätt till våra liv. ✨

En liten påminnelse bara. 👆💗